Det var under allsvenska mötet mellan Rosengård och Linköpings FC i Malmö tidigt i somras som jag tittade åt höger på läktaren och där satt bänkgrannarna Magnus Wikman, Martin Sjögren och Anders Jacobsson i till synes trevligt samspråk.
– Pratar ni om när ni ska mötas i play off till VM?
Undrade jag.
Ingen svarade.
Alla log.
De tidigare LFC-tränarna har numera landslagsuppdrag för Sverige och Norge – och kan mötas i höst om nationerna missar förstaplatsen i respektive kvalgrupp. Onödiga förlusten mot Ukraina häromsistens krånglade till det för Sverige, öppnade för Danmark och efter Peter Gerhardssons mjukstart är nu kaptenen satt under press.
Men det är inte i kväll som det kommer att avgöras. Det gör det inte förrän på tisdag i nästa vecka. Danmark kan omöjligen undgå att slå Kroatien, Sverige ska rimligen inte ha några problem med Ukraina. Det öppnar för en direkt avgörande nordisk fajt i Viborg, där Danmark måste vinna men å andra sidan har fördel av hemmaplan.
– 50–50, sa Bill.
– Mm. Kan gå hur som helst, sa Bull.
Gruppvinnaren spelar i VM nästa år medan tvåan får kvala vidare och där är alltså Norge i samma läge i sin kamp med Nederländerna.
Det krävs ingen examen i fotboll för att konstatera att Sverige tagit taktiska kliv med Gerhardsson och Wikman på bänken jämfört med Pia Sundhage och Lillie Persson och jag är fortsatt övertygad om att det var rätt väg att gå. Men onekligen finns något att bevisa och mötet med Janni Arnth, Pernille Harder & Co i nästa vecka blir svensk damfotbolls viktigaste match på mycket länge.
Matchen i kväll blir mest uppvärmning.
Eller borde i alla fall vara det.