Från buropen då till jublet nu. Linköping HC vann inte bara mot Leksand utan också mot sig själva och bevisade för alla eventuella tvivlare vad som faktiskt kan presteras när allt är på plats. På isen och på läktaren. Det är just sådana här matcher och kvällar som LHC behöver mer av.
Även om det blev onödigt spännande på slutet gav det tre sällsynt viktiga poäng. Buropen senast gjorde betydelsen ännu större. Det går inte att säga att ”nu måste du börja att gilla oss”. Den respekten måste förtjänas och då blir det ännu viktigare med trovärdigheten. Nu blev det seger, hårt jobb och skön underhållning på en och samma gång.
Check. Check. Check.
”Vi har lite att bevisa för vår hemmapublik”, sa Klas Östman, tränaren, och just så var det. Det har varit en svajig höst, det har varit för många taffliga insatser och det tror fasen att folk reagerar när det samtidigt har satsats många miljoner mer än tidigare och det i de egna leden pratats om slutspel och till och med topp sex.
Då finns inte längre något att gömma sig bakom.
Då ska kraven vara höga.
Då får det inte se ut som mot Malmö senast. Då måste det oftare se ut som mot Leksand nu.
När serien är så jämn är det ofta insatser på den här nivån som krävs för att vinna. Det är ett tufft jobb, men någon måste göra det och till att börja med gäller att uppbringa energi nog mot Timrå på tisdag när det är mer vardag än fest igen.
Jag har skrivit det tidigare.
LHC har inte råd med ett misslyckande till.
Inte sportsligt, inte ekonomiskt och inte för att inte supportrarna ska sluta att tro.
Alla ni som tillbringade lördagen i Saab arena ska sträcka på er. Det gjorde ni bra, Linköping. Ni kan om ni vill.
För första gången på mycket länge var det fullsatt i Saab arena, supporterklubben White lions firade ”35 år av ekande sång, stolthet och gungande betong” (som det uttrycktes på en stor banderoll) och kampen mot bröstcancer uppmärksammades och det är förstås så mycket viktigare än tre poäng.
Så det var fin eftermiddag och kväll.
Efter sex raka förluster var det höstens viktigaste triumf, men om jag stått i båset hade jag ändå känt en stänk av oro för att det som tack vare ruskig effektivitet var en så klar ledning höll på att förbytas till något helt annat och inte alls lika angenämt. Där behöver vinnas fler matcher för att det ska kännas mer stabilt och säkert.
Hårdjobbande doldisar som John Nyberg, Arvid Costmar och Vilmos Gallo visade vägen. Jonas Junland som spelade hela 25 minuter inte att förglömma.
Just så ska en kapten agera.