Om jag inte minns alldeles fel så var det Wille Crafoord som för några år sjöng en låt i Melodifestivalen om att det är missarna som gör det och att det är missarna man minns.
Alla – ja, nu var det ju inte så många som var där – som såg LHC förlora mot guldtippade Växjö vet att det stämmer. Det har varit en höst där LHC väldigt ofta hittat stabilitet och attityd och inte minst vägar att vinna som nästan inte trampades alls i fjol.
På torsdagskvällen var det tillbaka i gamla synder med tunga missar som blev avgörande. Som när Anton Karlsson olyckligt/onödigt/oturligt (välj själva) lyfte pucken ur sargen – och Växjö gjorde 0–1 efter tre sekunders power play. Eller som när Marcus Högberg strax senare tappade pucken framför sig och det blev 0–2 på returen. Och när passiva backar släppte Tuomas Kiiskinen förbi sig och kunde avsluta med en backhand (Högberg borde ha klarat den också) till 0–3.
Alldeles för dåligt.
Välkomna till välgörenhetshockey för en kväll.
Det är sent på första halvan av säsongen, det är många sargade kroppar och trötta huvuden efter minst sagt intensivt matchande. Det märktes. Efter en pigg start var det som om bensinen tog slut och det blev akut soppatorsk. En sak att förlora, men att göra det på det här sättet. Det får inte hända.
Men det händer.