Bland det allra bästa med idrott i allmänhet och ishockey i synnerhet är att det kan vara så fullständigt oförutsägbart.
Här väntade bortamatch i Göteborg, här hade LHC i botten inte ens tagit hälften så många poäng som Frölunda i toppen, här hade Frölunda vunnit 13 av 16 hemmamatcher och LHC bara tagit en enda trepoängare utanför Saab arena och här tvingades både Filip Berglund och Mattias Bäckman lämna matchen i första respektive andra perioden.
Ändå 2–1.
Till LHC.
Jag erkänner, det trodde jag aldrig.
Med tanke på förutsättningarna hade jag kunnat ta gift eller till och med lovat att käka en hel burk rödbetssallad till frukost om LHC skulle vinna det här.
Som tur var sa jag det inte till någon.
Det var tre imponerande poäng mot guldfavoriten och mer än något annat gillade jag sättet som de togs på. Jag har alltid hävdat att det är bakifrån man måste börja och nog känns det som att det är just det som LHC har gjort. Sjutton vet om inte Niclas Hävelid, som hoppat in i båset, spelat en tung roll där.
När alla också gör skitjobbet och inte bara kapten Jonas Junland och några till lämnar matchen med blåmärken som om de slagits med Daniel Craig i en Bond-film är mycket vunnet. Så kan man också leda laget och visa vägen. Statistiken visade på nitton blockade skott och det är sånt som gör ont, men som ger segrar.
Fortsätt så.
”Det känns som de ligger några decimeter närmare i all defensiv över hela isen. Vet inte om det är så men det känns så”, skrev kollega Kustvik i vår gruppchatt och jag håller med. Det var mycket aggressivare, det var mycket tajtare och det var överhuvudtaget mycket som var bättre.
Inte minst Andrew Gordon.
Jag kan tycka att kanadensaren till rätt stora delar haft en skitsäsong, men nu var han vassare än på mycket länge. Han kämpade, tacklade, gjorde mål och testade plexiglasens hållbarhet i Scandinavium. På något sätt var det han som spred den energi som hela laget gick på.
För att lyfta tillräckligt behöver LHC visa det hjärtat och den pulsen i match efter match och kväll efter kväll. Närmast i jumbofinalen (!) mot HV på lördag. Snacka om att det står mycket på spel när inget lag har råd att förlora.
Till sist 1:
Tyler Morleys debut var lysande. Två tuffa tacklingar i första bytet visade vägen och sedan gjorde han både mål och spelade fram till mål. Fortsätter han på samma sätt kommer han att göra hur mycket nytta som helst.
Till sist 2:
Så hemskt att behöva se den i flera år skadeförföljda Mattias Bäckman lämna isen. Igen. Jag håller tummarna för att det inte ska vara något allvarligt.