LÄS MER: "Börjar hitta min roll i laget nu"
LÄS MER: Fick chansen igen – efter babylyckan
Det viktigaste för LHC för att ta en plats bland sex i topp (eller ännu bättre) i SHL-hockeyn? Att klara sig undan fortsatta skador. Det har varit – och är fortfarande – för många tunga avbräck, men nu är ändå känslan att det börjar ljusna och på andra sidan nyår finns möjligheter att fler kan vara med.
Och det kommer att behövas.
Det går inte att blunda för verkligheten och det gäller att ha rätt spelare på rätt positioner och skadeläget har försvårat det. Nu var James Wright tillbaka i Malmö, Nick Sörensen (grattis!) lär spela igen på fredag efter att ha blivit pappa och rimligen är inte heller Mattias Bäckman borta så länge till.
För ska målet om en plats högt upp i tabellen infrias så måste det hittas vägar att oftare vinna även mot de allra bästa lagen – och att på bättre sätt försvara en ledning hela vägen in i kaklet.
Nu blev det ändå seger i Malmö, och det är bra jobbat, men då ska sägas att även skåningarna dragits med liknande skadebekymmer under första halvan av säsongen. En poäng hit och dit – och mot rätt lag – kan få stor betydelse i slutändan. Som den som Andrew Gordon såg till att LHC fick med sig hem på flyget från Skåne på annandagen.
Malmö är ett av de lag som LHC behöver ha bakom sig, det är jag ganska säker på.
Lite drygt halva SHL-säsongen avverkad och det är ungefär så här års som det brukar snackas om att serien har satt sig. Men den här gången vete sjutton.
En eller annan vinst och det kan gå fort uppåt. En eller annan förlust och det kan gå lika fort åt andra hållet. Säga vad man vill om den här serien, men den svänger. Hela tiden. Mellan matcher. Under matcher. Men nu krymper marginalerna för eventuella felsteg och ska du vara med hyfsat högt upp i tabellen accepteras inte längre några novembermörka svackor.
Om jag inte minns alldeles galet hade jag LHC på sjunde plats i mitt hösttips och det är så det ser ut just nu. Det gick enormt bra i början och med ett gynnsamt schema och med hemmavinster på hög var det till och med ett tag serieledning. Det blev en angenäm buffert, men nu är det en placering i mitten och med tanke på spelartrupp och skadeläge känns det rätt rimligt.
Jag tror fortfarande att det är ungefär där som LHC hör hemma.
Det spännande är att det inte skiljer särskilt många poäng mellan ettan och elvan. Ett lag ska bort från chansen att lira slutspel och det är banne mig inte lätt att sia om vilket.
På samma sätt måste LHC ha fem av lagen bakom sig för att ta sig direkt till kvartsfinal och frågan är vilka. Med reservation för eventuella stolpskott har jag svårt att se annat än att Luleå, Färjestad, Frölunda, Växjö och Djurgården ska hamna före.
Malmö och Brynäs?
Njae.
Tänker jag nu.
Fråga mig igen på andra sidan nyår och jag kan inte garantera att jag tänker likadant. Det kan bli så raffinerat att ett lag går för sjätteplatsen – men samtidigt riskerar att hamna elva och inte får spela slutspel överhuvudtaget.
Det var ingen sprudlande insats i Malmö, men med hårt jobb, en stark defensiv och en vass målvakt i Jonas Gustavsson kan du komma en bit. Nu blev det seger i förlängning och betydelsen av det ska inte underskattas. En förlust till hade tagit hårt på säkerligen något sargade självförtroenden. Delvis på grund av alla skador har så här långt famlats något i försöken att hitta nödvändig kemi i formationerna, men nu fanns helt klart positiva tendenser i framförallt kedjan med Andrew Gordon, Filip Karlsson och Jimmy Andersson.
Där kan finnas något att bygga vidare på.
Bra också att under hela tredje perioden matcha tufft på bara fem backar och låta de bästa spela mest. Med så viktiga poäng på spel och tre ordinarie backar borta är det helt rätt när läget är som det är.
En sak till:
Stark svensk start i junior-VM med vinst mot topptippade Finland. Man den här turneringen inleds inte på allvar förrän i kvartsfinalen. Man ska inte glömma det.