Vet inte hur många gånger i olika sammanhang som man hört snacket om att ”de unga får ju inte chansen”. Jag har aldrig riktigt gillat det där. Det är sällan så enkelt. Lika ofta som att de yngre spelarna inte fått chansen kan man säga att de inte varit bra nog för att ta den.
Elitidrott på högsta nivå är kallhamrad ekonomisk verklighet där allt handlar om att vinna. Oavsett vad det står i spelarnas åldersbetyg.
Chanser får man, chanser tar man.
Som Gustav Forsling.
Ser du 18-åringen spela är det som att se en ung Magnus Johansson. Så lugn med pucken, så bra på att vinna tid och ta sig ur knepiga situationer och så bra på att inte hamna i lägen som han inte klarar av att reda ut. Det är häftigt att njuta av den nya generationen och se hur Roger Melin, tränaren, ger Forsling så mycket förtroende.
För att han är ung?
Nej, för att han är bra.
Och egentligen är det just det som det handlar om.
Den som inte vågar – han kommer aldrig att lyckas. Den som vågar för mycket kommer inte att lyckas han heller. Nu inledde talangen lite darrigt, men spelade upp sig och var alldeles utmärkt under andra halvan.
Det var det förresten många som var. Om insatsen mot Färjestad häromsistens var höstens vassaste var 3–2 mot Luleå höstens starkaste.
Med en sådan karaktär kan det bli en kul vinter och vem vet, då kanske publiken till slut hittar tillbaka också.
Allra bäst: Jonas Junland, Daniel Rahimi, Marcus Högberg, Jonas Almtorp och Nichlas Hardt.