Det är möjligt att jag överdriver något nu, men med nuvarande upplägg känns norr- och söderettan som serierna som gud glömde. Det krävs mycket, det är mestadels tufft motstånd – och det kostar ungefär lika mycket som i superettan, det är inte i närheten av samma intäkter och det är ärligt talat inte så många som bryr sig.
För Linköping City är förstås absolut viktigast att under 2018 etablera sig på den här nivån. Det borde inte vara några problem. Så bra är det här laget och de här spelarna. Ett hack på den tänkta vägen uppåt skulle vara allvarligt och till och med ödesdigert.
Näst viktigast är att målet om superettan infrias snarast möjligt. Gärna redan till 2020. Har du som mål att ta dig uppåt gäller att inte fastna för länge i ettan, för utan extraordinära intäkter (som med Västerås miljoner för Victor Nilsson Lindelöf) finns då risken att du snart står där med stora hål i plånboken. Exemplen på klubbar som förköpt sig på vägen är många.
Herrfotbollsfolket i Linköping har så länge troget väntat på någonting bättre. Med jämna mellanrum ökar optimismen och med rätt satsning och ökad stabilitet med en trupp som blir klar i januari och inte i april känns faktiskt superettan nu som en realistisk möjlighet inom en inte alltför avlägsen framtid.
Linköping borde rent av ha varit där för länge sedan.
Matchen mot Forward?
Tja, länge mållöst och ärligt talat även rätt chanslöst. Men hårt jobb och hård press lönar sig nästan alltid och till sist kom hemmamålet av klasslånet Lawson Sabah. Som nykomling i ettan har nu Linköping City spelat nio matcher och bara förlorat två. Det är starkt jobbat. Problemet? Det har inte blivit vinst i tillräckligt många. En poäng är bättre än ingen, men för ofta för lite och räcker inte för att ta dig dit du vill. Därför var det så sällsynt viktigt med tre på torsdagskvällen.