Inte helt säker, men tror att det var Skellefteåikonen Jimmie Ericsson som under en SM-finalserie för några år sedan fick frågan om det var omöjligt att ta guld efter tredje förlusten och först till fyra. ”Äh”, sa Ericsson. ”Frölunda leder ju bara med 3-1.”
Det gick inte att vända för Skellefteå då och jag kan inte tänka mig att det går att vända för Linköpings HC nu. Men det är i sådana här lägen som alla med LHC-sympatier ska påminnas om det som faktiskt hände i en kvartsfinal mot Frölunda 2010.
Kommer ni ihåg?
Underläge, 1–3, efter fyra matcher, men vändning och 4–3 efter sju.
Så det går.
Men inte ofta.
Sedan möten i bäst av sju matcher infördes i det svenska hockeyslutspelet har det hänt bara fyra gånger att ett lag lyckats komma tillbaka från ett underläge liknande det som LHC har nu.
Lördagsförlust, 2–4, i Saab arena och nu känns det mest som en tidsfråga innan säsongen är över. Redan på måndag kan ett adrenalinstint och hemmadopat Djurgården avgöra på Hovet och göra den här LHC-vintern till ett misslyckande.
I år igen.
Det är otäckt nära alldeles för tidig semester i stället för fortsatt hårt arbete med guld i sikte. Nu finns inte längre några bakdörrar att använda sig av och LHC är både skakat och stört. Ingen skulle bli mer imponerad än jag om det blev en vändning.
Tittar du på löneligan borde inte Djurgården vara så här vasst. I synnerhet inte utan stjärnor som Andreas Engqvist och Rene Bourque. Spelare för spelare är det ett väldigt bra lag, men inte SÅ märkvärdigt. Men här finns uppenbarligen något som gör att man får ut mer av det man har.
Där LHC och Dan Tangnes/Fredrik Emvall inte har lyckats har Djurgården och Robert Olsson/Joakim Eriksson lyckats. Jag har under hela säsongen imponerats av intensiteten och farten, men framförallt av konsekvensen att göra samma sak i byte efter byte. Det är sånt som ger resultat, det är sånt som ger framgång. Ett synnerligen välbyggt lag med spelare anpassade för sättet att spela. LHC vill spela på liknande sätt, men har inte tillräckligt byggt laget för att göra det.
Ändå fanns verkligen chansen i den här matchserien. Det blev seger i maratonrysaren i Linköping senast och i nästan halva matchen därefter snudd på perfekt bortaspel med hållen matchplan och knappt några bjudningar alls. Då kom misstagen på rad, matchen gick förlorad – när Djurgården inte var ett dugg bättre än att LHC faktiskt kunde ha vunnit. Eller till och med borde ha gjort det. Nu var Djurgården det vassare laget, klarade bättre av att hantera det höga tempot och inte minst lämnade LHC:s passningsspel för mycket i övrigt att önska.
Det är fortsatt för många som är för anonyma för sitt och lagets bästa.
x x x
Jacob Johansson är en kompetent målvakt i SHL, men när Jonas Gustavsson blev sjuk var det som en smäll rakt i solar plexus på drömmarna om avancemang i slutspelet. Gustavsson må haft en skakig säsong, men har en högstanivå som få andra i den här ligan och ska LHC ha en chans att nå långt behövs han i målet.
Detta sagt:
Johansson svarade för flera vassa parader, men borde ha gjort det bättre vid framförallt andra baklängesmålet och Joacim Eriksson på andra sidan var snäppet vassare. Annars är det omöjligt att inte imponeras av främst ungdomskedjan med tvåmålsskytten Axel Jonsson-Fjällby och bröderna Davidsson, som har en hastighet i ben och tanke som LHC inte kan matcha. Fart dödar, som bekant.
x x x
Ett antal minuters frustration och utvisningar på rad i andra perioden blev också avgörande. Möjligt att Eddie Larssons tackling i ryggen går att diskutera – men han får inte sätta sig och laget i det läget – i det läget.
x x x
Riktigt bra drag i hallen, förresten – från båda lagens supportrar. LHC-klacken fick jobba hårt och gjorde det bra, men till slut tog Djurgården en arbetsseger även där. Mycket tack vare resultatet, förstås.