För en dryg månad sedan satt jag på en träbänk utanför ishallen i Visby. Klas Östman sa mycket och bland annat det här:
– Hela föreningen har en resa att göra för att få upp svansföringen igen. Ett steg i taget och jag tänker att det får ta den tid det tar. Jag tänker inte forcera fram något. Mitt eget tålamod? Bra. Tror jag. Eller det vet man ju inte.
Nu är tre matcher spelade, tre matcher förlorade och jag hör redan hur det på sina håll surras om hur fel det var att satsa på Östman som tränare och sjutton vet om han inte borde få sparken redan nu.
Den som vill kan förstås måla fan på väggen efter tre raka förluster och med tanke på de senaste årens ångestframkallande bottenkamp (eller möjligen kramp) är det inte konstigt att en och annan varningsklocka hörs ringa. För egen del tänker jag mest att det hade behövts en bra start för att få något att tro och bygga vidare på.
Som det ser ut finns ingenting som talar för annat än en ny och tuff säsong.
Nu fanns lovande perioder, men Färjestad visade den klass som LHC saknade och gjorde när det behövdes mål när lägena dök upp. Just sådan effektivitet som kännetecknar ett topplag och det betydde tidigt hopplöst läge mot seriens kanske bästa lag.
Samtidigt: hur överraskande är det egentligen med den här starten? Visst, det var en 50–50-match mot Djurgården som kunde ha slutat hur som helst. Men stryk mot Luleå och Färjestad, två av de hetaste guldkandidaterna? Som väntat. Allt handlar om förväntningar, men noll poäng av nio möjliga är en riktigt tuff start för vem som helst.
Tid och tålamod är två ord som kommer att användas flitigt i vinter. Det vore naivt att tro att en massa ska förändras så snabbt. Ännu en gång ska hittas en ny identitet och tankesätt som ska genomsyra klubben framöver. Det är inget som görs över en natt. Det kommer att ta sin tid nu också.
Det är bara att inse det.
Frågan är hur stort tålamodet är. Från klubben och från fansen. Det gäller att hålla i, hålla ut – och plocka nog med poäng på vägen för att till slut ge sig själv en realistisk möjlighet att landa på rätt sida om slutspelsstrecket framåt våren.
Att det blir ett och annat misstag är bara att leva med. Det går inte att skydda sig mot. Problemet blir dubbelt när det åtminstone så här långt saknas spets nog för att reparera åt andra hållet. Att Little, Ljungh & Co kommer att göra sina poäng är jag säker på, men LHC behöver – nej, måste ha! – produktion från fler. Som från Ben Maxwell, Brian Gibbons och Henrik Törnqvist.
För att nu nämna några.