Låt oss börja med skyfallet.
Det var i slutet av första halvlek i hemmamötet med Rosengård som himlen öppnade sig och regnet vräkte ned. Jag vet inte om den grät över Linköping FC:s så kallade insats, men sällsynt blött blev det och utan att vara någon expert på området är det ju svårt att förstå att en nylagd gräsmatta inte har en bättre dränering.
Nog för att det kom mycket nederbörd på kort tid, men ändå.
Det sa också något om den tunna organisationen när klubbchefen Erik Nordqvist var en av två som gick med skrapa för att få bort vattnet längs ena långlinjen.
För ett drygt år sedan var jag på samma arena och såg hur LFC fullständigt spelade skjortan av Rosengård.
Så kreativt. Så aggressivt. Så effektivt. Så rörligt.
Nu var det samma sak.
Fast tvärtom.
Det var hemska 1–5 i paus och närmare 1–8 än 2–5. Irene Dirdal fick hjälp av en felplacerad målvakt och kunde med ett läckert lobbmål kvittera till 1–1, men det var också det enda som hemmalaget kunde glädjas över. Vad i övrigt var mörker. Sjutton vet när jag såg LFC göra en så svag insats senast.
Det var rent av skämskudde på.
Och på tal om att säga något: efter den smått evighetslånga pausen byttes fyra (!) spelare ut. Jag hade ju låtit Dirdal vara kvar och även flyttat ned Angela Beard i backlinjen, men det är mer en anteckning i marginalen.
Oavsett vad spelade LFC upp sig, blev rakare och aggressivare samtidigt som Rosengård mest spelade av matchen. Möjligt att det gav någon slags hopp om att patienten ska friskna till, men lik förbannat är det två poäng av tolv möjliga, det är bottenkänning i tabellen och riktigt otäckt läge.
Det går säkert att hitta lika många förklaringar som bultar i Ölandsbron, men hur mycket jag än funderar så kommer jag till samma slutsats. LFC vill spela på det sätt som Andrée Jeglertz implementerade, men har inte längre laget och spelarna för det.
Nu var det så uppenbart att passningsspel och rörlighet inte räckte till för att spela sig ur Rosengårds höga press. Lägg till några doser av taskigt självförtroende. Tränaren Rafael Roldan gjorde vad jag såg inte heller mycket för att förändra matchbilden förrän det var för sent.
Att till att börja sluta med kortpassningsspelet nära eget straffområde hade inte varit dumt. Att med ojämna mellanrum – och inte minst när det behövs – skicka bollen lite längre är ingen dum taktik.
Jag är inte den som tror på att byta ut en massa folk efter fyra matcher, men så här kan det bara inte fortsätta.