Redan efter första svenska VM-matchen i Prag skrev jag något om att Mattias Sjögren var för bra för LHC:s bästa. Nu väljer centerstjärnan att flytta österut och LHC-ledningen jublar förstås att han inte stack åt andra hållet i stället. Då hade klubben på grund av det alltjämt taskiga NHL-avtalet inte fått ett dugg betalt. Så med givna förutsättningar var det här bästa lösningen för alla parter.
Niklas Persson kommer in i stället och det är inte svårt att förstå det resonemanget. Det är två spelare och personligheter som påminner en del om varandra. Svenska, stabila, bra personer och med förmåga att spela både framåt och bakåt. Med ålderns rätt är inte nyförvärvet lika bra, men han är fortfarande bra. Där finns frågetecken på grund av stigande ålder, men personligheten väger upp det, inte minst som laget i övrigt ska föryngras. Sen är det viktigt att andracentern är lika karaktärsstark som poängstark. Och inte minst: blir bättre ju mer det gäller. Som Mattias Sjögren, för att nämna ett annat exempel på just det.
Jag vet inte hur många mejl som under de senaste veckorna droppat in med frågor om vad Fredrik Emvall, general managern, sysslar med och med påståenden om en sällsynt taskig LHC-ekonomi. Klubbdirektören Anders Mäki förnekar det bestämt, har förhoppningar om plus för föreningen och ... ja, det var länge sedan det kändes så spännande att få se en resultaträkning. Försäljningen av Sjögren ger nödvändig förstärkning av klubbkassan.
Att Växjös guldhjälte Rhett Rahkshani också spelar i Linköping till hösten? Det tror jag. Annars hade han redan presenterats för någon annan klubb. Men efter slutspelssuccén lär priset bli rätt högt för en spelare som trots allt bara gjorde 18 poäng på hela grundserien.