Precis innan pucken skulle släppas kom nyheten om att Börje Salming avlidit. Efter att ha drabbats av den hemska nervsjukdomen ALS. Det finns inga ord för det, på något språk. Vila i frid, Börje.
Det var svårt att försöka skifta tillbaka fokuset till hockeymatchen som precis skulle börja. Och frågan är om någon som hade nåtts av nyheten lyckades med det. Matchen drog iallafall igång och domaren släppte pucken.
Det var en urtrist inledning av matchen där inget av lagen fick något tryck offensivt. Jesper Pettersson fick en hög klubba mot hjälmens visir och började blöda vid ögat. Otäckt och han spelade inte mer efter det. Att det bara blev två minuters utvisning var ingen i LHC nöjd med.
Men där vaknade matchen. Efter fler situationer där LHC och publiken ville ha påföljder, men inte fick det var det ingen munter stämning i ishallen. När alla var som mest förbannade och Christoffer Ehn efter en fasthållen klubba visat irritationen genom att dunka klubban mot sargen, bröt ett kollektivt glädjevrål ut när Broc Little satte ledningsmålet.
Sport när det är som bäst och varför det är lätt att bli kär i ishockey. När ilska blir eufori på mindre än en sekund.
I övrigt var det igen propagandahockey. LHC vann efter en vackert utförd straffläggning.
Minnesvärt var när Börje Salming hyllades inför andra perioden, med en tyst stund på samtliga arenor där det spelades SHL-hockey, med en banderoll av LHC-fansen och hans namn skanderades.
Respekt.