Det finns så mycket att vara frustrerad över efter ännu en förlust för Linköping i Saab arena. Att gå ner i omklädningsrummet och ställa samma frågor om och om igen som ingen spelare egentligen har något direkt svar på är inte heller speciellt inspirerande.
Innan jag går in på mina insikter efter Brynäsmatchen måste jag dock se det positiva i det hela: publiken.
Det är helt otroligt att ni LHC-supportrar sluter upp och står som starkast tillsammans när laget behöver det som mest. Äkta supporterskap har nu fått ett ansikte. Visst, det är okej att vara frustrerad. Men att ändå stå där på ståplats match efter match för att försöka få igång stämningen är fantastiskt. Otroligt är också att de som köper biljetter på sittplats inte heller har givit upp. Hela 7724 personer kom till arenan med förhoppningen att bidra till en förändring på isen. Imponerande!
Fortsätter ni som ni gör kan ni verkligen kolla er själva i spegeln, oavsett hur säsongen går, och säga att i alla fall ni gjorde vad ni kunnat. Och det är viktigt.
Men vad är egentligen det stora problemet i det här laget?
Efter ännu en förlust är det tydligt att ledarskapet i gruppen inte räcker till. I presskonferensen efter matchen sa tränaren Bert Robertsson något som fick mig att reagera. Han sa: "Vi har en del unga pojkar som faktiskt är under utbildning och behöver lära sig att hantera tuffa situationer som den här".
Och just där ligger ett av de stora problem. Många av dessa unga och utvecklingsbara spelarna har ingen riktig stöttepelare bredvid sig. Istället får de den tuffa uppgiften att klara av allting själva och samtidigt försöka lyfta sina medspelare som är på samma position i karriären. Det blir som att en blind ska leda en annan blind.
Tittar man tillbaka på när till exempel Mattias Bäckman klev upp hade han Magnus Johansson bredvid sig. Det blir mycket lättare att lyfta som ung och orutinerad om man har någon som guidar på vägen. Med det sagt är jag dock övertygad om att majoriteten i det här laget skulle kunna leverera på den här nivån – i vilket SHL-lag som helst – med rätt spelar omkring sig.
Till sist: Drygt 1:30 kvar av sista perioden, tekning i offensiv zon och fortfarande chans att få in en puck och ta tre poäng. Hur kan man då, av alla spelare, sätta in Sebastian Karlsson, Robin Johansson och Axel Ottosson på isen? Det är en gåta för mig.