En skräckfull jul väntar – det här börjar bli riktigt otäckt, LHC

En lugn och fridfull jul? Inte för Linköping HC som får hoppas att botten är nådd. En ångestfylld högtid väntar.

Deppigt i LHC efter slutsignalen mot Rögle.

Deppigt i LHC efter slutsignalen mot Rögle.

Foto: Magnus Andersson

Krönika2024-12-19 21:41
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Halva serien spelad, LHC förlorar igen (2–4 mot Rögle) och får fira jul med olustkänslorna hängande över sig.

Det värsta av allt:

Vad talar för att det ska bli så mycket bättre?

Jag hittar ingenting.

På 26 matcher har alltså detta överskattade lag tagit 32 poäng och ligger nu tolva – bara två pinnar före plötsligt hysteriskt formstarka HV på en av två kvalplatserna.

Före nyår kan rivalen vara förbi.

Det här börjar bli riktigt otäckt för LHC.

Efter en och en halv veckas uppehåll surrade Klas Östman, tränaren, om att "ha en annan attack, skapa fler chanser, ha ett tydligare spel bakifrån och ta fram puckar med mer fart". Mycket snack, mindre verkstad. Igen. Har spelarna ens lyssnat på sin tränare? Eller vill de något annat?

Till att börja med såg det ut som om det förändrats i defensiven med uppställning i mittzon och något slags missriktat försök till styrspel.

Alla som såg någon större skillnad i offensiven räcker upp en hand.

Det var fortsatt blekt, ingen tydlig spelidé och för få som verkligen såg ut att bry sig. Var det ingen som ens kunde bli arg? Hur mycket kreativt bidrog Ty Rattie och Nick Shore med? Något alls? Kritiken mot Klas Östman kommer att växa och tränaren har förstås ett stort ansvar. Samtidigt hävdar jag bestämt att det mer än något annat är för många spelare som inte gör det de ska. 

Östman har väl inte sagt åt Rattie att han inte ska skjuta bättre? Lance Bouma att han inte ska tackla? Remi Elie att han inte ska smälla på? Shore att han inte ska göra...någonting.

Det här var en riktig tankeställare och gränsen för att det måste till mer tydliga förändringar närmar sig.

Annars finns risken att det bara fortsätter att rulla på och inget händer.

Som i sista perioden nu. LHC behövde jaga och skapade en chans värd namnet. En!

Christoffer Ehn – tillsammans med Markus Ljungh och Robin Kovacs enda fungerande kedjan i ett dysfunktionellt lag – kvitterade i slutet av första perioden, men efter två bortamål i den andra var det egentligen inget snack. Mycket kan man säga om tabeller, men de ljuger ytterst sällan och LHC är inte bättre än så här.

Det är sanningen.

Det är mycket kvar, mycket kan hända och LHC kan fortfarande spela hockey längre än ifjol.

Absolut.

Men igen: ingenting tyder på det.

Som det ser ut – och som det sett ut under större delen av hösten och på slutet med fem förluster på de sex senaste – handlar det om anpassa självbilden till verkligheten, ha två lag bakom sig och undvika kval.

När man ärligt talat inte är i närheten av att vinna en sådan här match – när ska man vinna då?