Ett nytt misslyckande för LHC – och det måste hända nu

LHC tappade. Igen. LHC missar slutspel. Igen. Det är ett misslyckande. Igen.

Vilmos Gallo deppar.

Vilmos Gallo deppar.

Foto: Magnus Lejhall

Krönika2023-03-07 21:31
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det viktigaste först: Linköping HC spelar i SHL även till hösten.

Tacka Timrå för det.

Nu tror jag ju inte att det hade blivit slutspel ändå, men det sena tappet i Växjö krossade alla drömmar som fanns kvar och det är klart att det är ett misslyckande. Igen. 

Efter sista matchen i Göteborg i fjol, när ett enda mål skiljde från slutspel, skrev jag:

”Det här måste vara sista gången på länge som betyget godkänt kan nämnas efter en säsong som tar slut innan det roliga börjar. Nu måste det bli bättring, nu måste det siktas högre och nu måste det krävas mer. Annars riskerar intresset att så sakteliga ebba ut och trovärdigheten få sig ännu en törn. Eventuell nöjdhet behöver snabbt suddas ut och ersättas med mer av injicerad vinnarmentalitet.”

Nu vet vi hur det har gått.

Det har gått ungefär som då.

Eller till och med sämre om det inte blir seger mot Leksand på torsdag.

Elaka tungor brukar då och då kalla LHC för Losers HC i stället för Linköping HC. Med tanke på dubbla SM-finaler och en massa semifinaler under den relativt korta perioden i högsta serien har jag alltid tyckt att det varit larvigt och mest visat på en bristande verklighetsuppfattning.

Så elak är jag inte.

Men efter de senaste åren är det lätt att förstå vad som bygger ryktet.

Säsong efter säsong förväntar sig LHC att prestera bättre. Säsong efter säsong upplever förening och fans att de har misslyckats. Under några år har funnits orealistiska förväntningar med tanke på övriga klubbars starkare ekonomi, men nu har musklerna spänts och det går inte längre att använda det som förklaring. 

Det kändes länge som att det faktiskt var på rätt väg och att det gjordes mycket rätt.

Men det taskiga slutet har förstört allt.

Som sämst när det gäller som mest. När allting skulle avgöras hamnade LHC i djupaste svackan på hela säsongen. Det tål att funderas över och måste analyseras. Noga.

Mot Växjö var det länge så bra och tajt bortahockey att många garanterat undrade varför det så sällan sett ut så här tidigare.

Som kollega Mildaeus uttryckte det i vår chatt:

”Det får ju inte vara en inställningsfråga, men ser banne mig så ut." 

Det blev nästan sex perioder i rad utan insläppt mål mot Sveriges bästa lag. Nästan. Det sa rätt mycket om mycket när Växjö gjorde två snabba mål mot slutet, vände och vann. Marcus Högberg var länge en jätte i målet, men nog kändes det som om 1–1-pucken gick rakt igenom?

Det sa en hel del om målvaktens säsong också.

Sportchefen Peter Jakobsson har ett tufft jobb framför sig. Och svårt. Ännu en gång måste det förstärkas på toppen. Mycket har saknats och inte minst en producerande formation som driver laget i fem mot fem kväll efter kväll.

Många lag har det. LHC har inte det.

Så trots begränsat handlingsutrymme måste Jakobsson förändra. 22 (!) spelare har kontrakt och inte heller ekonomiskt finns så mycket utrymme kvar. Det gör att tuffa och obekväma beslut behöver tas och att spelare får lämna trots gällande avtal. Det finns ingen annan väg att gå. Inte om laget ska bli tillräckligt bra för att komma närmare där klubben en gång var.

Om Broc Little, Markus Ljungh och Patrick Russell skulle vara förstakedja i vinter så behöver de vara andrakedja nästa säsong.

Det är någonstans där vi hamnar.

Leon Bristedt finns högt på önskelistan och är en spelartyp som LHC skriker efter. Emil Sylvegård? Jag gillar honom skarpt och han skulle göra nytta, men det får absolut inte gå ut över den offensiva spets som måste hämtas in.