Dan Tangnes hoppar av som tränare i Linköpings HC och jag antar att en och annan tycker att det inte är mer än rätt efter tre raka förluster i kvartsfinal.
Ni får säga vad vad ni vill, men jag tycker att det är synd.
Jag tror att han kommer att saknas.
Under de senaste dagarna har jag gått omkring med en magkänsla om att något sådant här varit på gång – och strax efter klockan halv sju på onsdagskvällen fick jag av en säker källa höra att det stämde. Jag blev ändå förvånad. Det sägs att det saknas en motivation och det stämmer säkert. Men utan att hundraprocentigt veta kommer jag inte ifrån tanken att det också finns något annat som gnager. Att tränaren inte riktigt tror på det längre.
En gång är ingen gång, men tre gånger med stopp redan i kvartsfinal är ett par gånger för mycket. Det har varit Dan Tangnes och övriga tränares uppgift att hitta ett sätt att spela som gör att han får ut mesta möjliga av tillgängliga lag och där har han inte lyckats. I synnerhet inte den här säsongen. Men med en dåres envishet hävdar jag att det mer än något annat handlat om att för många spelare inte gjort det de ska och förväntats att göra.
Jag tror att han var rätt man att fortsatt leda resan.
Supportrar och sponsorer vill se att något händer, något som ger tron tillbaka efter en mörk vinter fylld av tvivel och besvikelser. Nu tvingas alltså klubben till tränarbyte och det är olyckligt. När spelare byts ut i rekordfart och inte många är kvar särskilt många säsonger blir det ännu viktigare att skapa kontinuitet på tränarsidan. Men nya vindar blåser och nu måste nya personer kliva fram för att leda LHC rätt om det någon gång ska bli efterlängtad guldfest på Stora torget.
Jag vet att Tangnes med sin drivkraft och moderna ledarstil varit populär bland spelarna och bidragit till att LHC fått en stämpel att ”här kan jag utvecklas”. Han har varit tränare, men också sysslat med mycket annat i en krympande organisation.
Jag har inte alltid hållit med honom och jag kan tycka att det med jämna mellanrum saknats en taktisk flexibilitet. Men av otaliga tränare som jag stött på genom alla år i det här yrket är han den som kanske varit allra lättast att jobba med. Alltid sagt vad han tyckt och tänkt. Alltid varit lätt att få tag på, alltid vältalig även om vi inte varit överens. Den tillgängligheten borde fler ta lärdom av.
Tiotusenkronorsfrågan är förstås vem som ska ta över. Kanske läge att slå en signal till Tomas Montén, som visserligen har något kvar på kontraktet som förbundskapten för juniorlandslaget, men som redan bor i stan och som känner klubben väl sedan tidigare?