Men efter att ha upplevt 120 minuter SM-final mellan LHC och Luleå är jag av en annan uppfattning.
De här matcherna har haft precis allt. Utom då mål.
Men vad gör det när man får extra mycket av allt annat?
Extra mycket dramatik, extra mycket målvaktsräddningar, extra mycket känslor.
Det räcker och blir över för mig.
Jag hade nästan skrivit en krönika klar efter den första perioden. För då talade verkligen ingenting för LHC som var totalt översköljda av entusiastiska hemmaspelare som bars fram av en stor och sjungande hemmapublik.
Just där och då såg det ut att bli en lätt hemmaseger och ett norrländskt SM-guld.
Men när målen uteblev efter fantastiskt målvaktsspel av Florence Schelling så vägde på nåt sätt bägaren över till LHC.
Eller snarare så att man hade turen att få in en puck och att Luleå inte fick det.
För jag vill påstå att det var slumpen, och ett kyligt avslut av Lara Stalder, som avgjorde den här matchen.
Den kunde slutat precis hur som helst, nu slutade den med att LHC hade marginalerna på sin sida.
Och plötsligt är det här en helt öppen affär igen. Vem som helst kan vinna den avgörande matchen.
De båda målvakterna har bara släppt in ett mål vardera på 120 minuter och det inger respekt. Forwards och backar kommer ha det i bakhuvudet när de närmar sig målchans, att det varit nästan omöjligt att göra mål tidigare.
Så bli inte förvånade om det blir en målsnål match till.
Eller så börjar puckarna trilla in och det blir plötsligt "proppen ur".
Jag vågar i alla fall inte ge mig på att tippa.
Inte mer än att det lär bli en hockeyfest att komma ihåg.