Förra gången jag var i Gävle var i våras LHC rasade ur SM-slutspelet i ishockey. Då kom jag direkt från superettans upptaktsträff och hade en bestämd känsla av att det minsann snart kunde bli allsvensk fotboll i Rolf Lassgårds hemstad snart igen.
Tjenare.
När superettan nu tar semesteruppehåll har Gefle fastnat i bottendyn och av detta kan vi möjligen lära oss två saker.
Dels att undertecknad alltför ofta är en sällsynt usel tippare – och dels att superettan är en otäck serie. Hur många klubbar är det inte som inte lyckats få stopp på hissen nedåt?
Nu är det på väg att hända.
Igen.
Samtidigt gissar jag att sidan 345 på text-tv användes rätt frekvent i ÅFF-bussen hem från Gavlevallen. Efter den tunga våren har läget ljusnat, även om det fortfarande bara är ett par poäng ned till kvalstrecket. Det är så det fungerar i den här serien. Det är så jämnt det är.
Tio pinnar av tolv möjliga nu på slutet är förstås bra, men det ska också sägas att det – möjligen med undantag för Gais-matchen i Göteborg – inte varit särskilt bra på vägen dit. Åtminstone inte i 90 minuter. En vinst är en vinst, men det är farligt att slå sig till ro i stället för att noga analysera vad som faktiskt kan göras bättre. Om det nu efter många förluster pratas om att "vi måste se till prestationen" så måste göras samma sak även efter vinster.
Mot Gefle var det vassa parader av Gustav Jansson och ett enstaka briljant nummer av Simon Helg som räddade tre poäng. I övrigt var det för idéfattigt, för långsamt och för anfallssvagt.
Så nog har Roar Hansen en del fundera över på semestern.
Trots allt.
Managern behöver hitta en spelmässigt mer fungerande väg för att minska risken för bekymmer i höst och även lyckas i det transferfönster som öppnar inom kort och förstärka så som plånboken tillåter.