Det blev inte ännu en magisk 1994-sommar, med bragdartade straffläggningar och ikoniska skalper för vårt blågula landslag. Men misströsta inte, vi har en helt egen 2018-sommar och ett blågult landslag att vara stolta över. Och trots att Janne inte kommer att vara en av de förbundskaptener som står vid någon av avbytarbänkarna i kommande VM-semifinaler har jag skyhöga förväntningar inför de kommande kvällarnas bataljer.
Ett Frankrike som precis rullat igång och känns som en slumrande (rysk?) björn redo att närsomhelst attackera lockar stort intresse. Kapaciteten finns onekligen där: Pogba som mittfältsgeni, Mbappé som jag tror kan gå från supertalang till att ta över som världens bäste och inte minst en ramstark defensiv ledd av evighetsmaskinen Kanté. Att det franska spelet stundtals sett lika sömnigt ut som en eftermiddag på den franska rivieran är troligtvis bara en chimär.
Fransoserna ställs mot ett Belgien, vars VM-saga är regisserad av två av Premier leagues allra bästa spelare. Då menar jag inte den rivige och nickstarke Marouane Fellaini som del av denna duo utan De Bruyne och Hazard som på egen hand har talangen att leda landslag till världsmästartitlar. Om belgarna har nivån för att nå ända fram? Jodå, har man slagit ut Brasilien så bör det inte finnas några frågetecken kvar. Att det dessutom är ett derby mellan två grannländer höjer min VM-feber än mer.
På den andra sidan slutspelsträdet möts England, som vi nog har god koll på efter kvartsfinalförlusten, och Kroatien. Ska Harry Kane vara kaptenen som tar engelsmännen till VM-final för första gången sedan 1966? Är det verkligen dags för ”football coming home”? Eller är det istället ett Kroatien som, lett av den så bollskicklige Luka Modric, efter två raka straffläggningar ska kliva in i historieböckerna framför det otroliga kroatiska landslag som tog sig till VM-brons 1998.
VM spelas bara vart fjärde år och den fotbollsunderhållning som bjuds på från Ryssland under dessa veckor är mumma för både fotbollskonessörer och för de som endast ägnar fotbollen en tanke vart fjärde år. Oavsett nivå av fotbollsintresse förstår nog de flesta de känsloyttringar som garanterat kommer bjudas på under semifinalerna. Det är ingen underdrift att säga att de flesta av spelarna har spenderat mer än 20 år för att nå dit de är nu, nittio minuter från en VM-final.
Nu är de så nära. Vad som helst kan hända. Det vet både vi, VAR och spelarna på plan. Nu. Avgörs. VM.