Videon är inte längre tillgänglig
Det är i sådana här lägen som alla med LHC-sympatier ska påminnas om det som hände i kvartsfinalen mot Frölunda för några år sedan. Minns ni? Underläge, 2–3, efter fem matcher, men vändning och vinst med 4–3 efter sju.
Så det går.
Om det går mot Växjö?
Visst.
Men efter att ha sett fredagsföreställningen i Saab arena känns det ärligt talat inte mycket som talar för det.
Om ens något.
Det är en sak att vinna. En annan sak att vinna när det verkligen gäller.
Växjö vet efter det som hände i fjol. Mästarlaget har växt i den här serien och under de senaste matcherna visat varför det guldjublades på torget för ett år sedan. Tagit över, tagit ledningen, fått matcherna på sina villkor och i stort sett inte bjudit på någonting.
LHC?
Bjudit på alldeles för mycket.
Mästarlaget spelade rakare, fick till längre anfall och såg till att inte fastna för länge i egen zon på grund av för duttigt spel. Coachen Sam Hallam har anpassat sättet att spela och matcha för att det ska passa LHC så illa som möjligt och säkrat några taktiska triumfer. När allt ställs på sin spets blir också tränarens styrkor allt viktigare och även där har Växjö tagit ledningen genom att få ned farten, utnyttja tyngden, sätta mer press och se till att mittzon inte får vara öppen för snabba vändningar och påfyllnad av spelare.
Nu är det upp till Dan Tangnes att kontra.
Han måste rent av göra det.
Och ännu en gång: för att lyckas i ett slutspel måste de bästa vara – bäst.
Nu var spelare som Jonas Junland, Garrett Roe, Rhett Rakhshani och Broc Little allt annat än det och Andrew Gordon fick inte ens vara med.
Ståplatspubliken gjorde sitt bästa för att elda på, men på isen var LHC inte i närheten. Ska det finnas en chans att få till en vändning krävs att komma tillbaka till hur det såg ut i match ett, hitta ett passningsspel värt namnet, uppträda med högsta möjliga energi och jobba hårdast för att slå ut ett motstånd fyllt av tunga slutspelskrigare. Kaxa till sig och verkligen visa att det finns en tro att man kan vinna det här.
Jag tror inte att LHC har spelarna för att helt lägga om taktiskt och tråka ut motståndet. Annars hade det möjligen också varit en väg.
Efter fredagsförlusten hör jag en och annan som tar för givet att mästarlaget spelar vidare i detta slutspel och för LHC är det en balansgång på sällsynt slak lina för att det inte ska bli semester redan i nästa vecka.
Men:
Det. Kan. Fortfarande. Gå.
För övrigt är det läge för Marcus Högberg i målet på söndag,