”Traava!”, ropar ridläraren och ponnyerna sätter fart. Men inte Foxy, det lilla grå stoet som lunkar på trots att jag trycker in hälarna i sidorna.
”Nu måste Foxy börja trava också”, säger ridläraren.
”Hon vill inte”, svarar jag och släpper skänklarna. Det värker i vaderna och känns taskigt att ta i mer.
”Men nu måste hon det, du får visa vem det är som bestämmer. ”
Jag är nio år och får ännu en gång höra att ett ”Nej” inte behöver räknas som ett ”Nej”.
Hästerfarenhet kommer med massor av meriterande egenskaper; initiativtagande och ansvar, disciplin att gå upp tidiga mornar och förmåga att fatta snabba beslut. Men den ofta hyllade envisheten hör inte hemma bland dessa eftertraktade egenskaper. Självklart är det värdefullt att kunna driva sina idéer och argumentera för sin sak, men när det övergår i att med tvång få andra individer att utföra sådant de önskar slippa – då kan det bli rent av skadligt.
Ja, det är främst tvång som används i hästvärlden. Självklart förekommer andra metoder också, men jag undrar om det finns en enda hästmänniska där ute som inte fått höra att en måste visa hästen vem som bestämmer. Standarden är att använda tryck i skänklar, tyglar, grimskaft. Med spö eller bara icke-förlängda armar. Alla med samma funktion: orsaka ett tillräckligt stort obehag för det ska vara värt att utföra ett beteende som får obehaget att sluta.
För att inte stå i vägen på fyrkantsspåret drev nioåriga jag förtvivlat på Foxy till tonerna av ridlärarens tjat. Nötte principen om att auktoriteten får bestämma över lägre ståendes kroppar. Det uråldriga så kallade ledarskapet som i stallet rör sig om sadlar som ska på och bommar som ska hoppas över. Men det skulle lika gärna kunna handla om en hand mellan låren och kläder som ska av.
”Hästen vill inte” godtas sällan som ett skäl att låta bli. Hästen måste ha bekräftat ont på ett sätt som kan ge framtida men för att vi (eventuellt) ska lyssna. Rädsla, frustration och smärta förnekas och förtäcks av övertygelser om lathet eller trots. Eller av att hästen bara inte vill. För om en individs enda orsak att säga "Nej" är att hen inte vill – då räknas det ju inte.
Samtycke är ett teoretiskt självklart koncept i människovärlden. ”Stopp min kropp” lärs ut på förskolorna och vi har frivillighet lagstadgad. Men i praktiken uppnår vi inte samtycke så länge vi inpräntas med konceptet att det är okej att tjata eller ”vara mer bestämd” om vi inte får ett direkt "Ja".
Jag klandrar varken ridskolelärare, ponnypappor eller mödrar på läktarna, för det handlar inte om illvilja utan om okunskap. Vi har alla lärt oss att det är så här det ska gå till. Tryck och eftergift sitter i ryggmärgen medan få får tillåtelse att öva matning ur hand och tid att läsa hästens signaler. Vi förlitar oss på missuppfattningen att fullständig makt krävs över stora flyktdjur, trots att motsatsen är mången gång bevisad med såväl giraffer på djurpark som nu allt fler hästar.
Hästar med sin storlek är potentiellt farliga, men det gäller främst om de gång på gång tvingas genom situationer de egentligen inte vill befinna sig i.
Jag önskar att det inte dröjt till mina sena tonår innan jag fann konkreta sätt att be hästen om lov, och utrymme att lyssna på svaret. Inte bara för att det hade gjort flera av mina hästrelationer starkare och situationer säkrare, utan också för att jag då tidigare fått med mig den självkontroll var individ har rätt till. Känslan av att det är okej att säga "Nej".