Det började bubbla i mig redan på parkeringen utanför Stångebrohallen, när jag anlände bara några minuter innan matchstart och ändå kunde välja och vraka mellan bra parkeringsplatser nära ingången. Bubblandet eskalerade under matchen när jag satt i min ensamhet på pressläktaren. Inte på över grejen att sitta ensam – så sällskapssjuk är jag inte – utan för att jag just sett en toppmatch i SDHL mellan Linköping och Luleå. Bättre än så blir det inte i svensk damhockey.
Ändå gapar läktarna tomma.
Bara ett hundratal på plats. Och på pressläktaren alltså – en reporter. Var är alla de välkända krönikörerna, hockeyreportrarna och experterna som under det senaste året vunnit PK-poäng på att hylla damhockeyn i takt med att stora klubbar som HV71 och Luleå inlett satsningar?
Var är de journalister som normalt bevakar damkronorna i VM- och OS-turneringar? Jag tvivlar starkt på att de sitter och tittar på livesändningarna på nätet…
Om de inte ens kan ta sig till en match mellan ettan och tvåan i serien undrar jag om de någonsin gör handling utav ord och gör mig och mina kollegor på Corren sällskap här uppe på rad 12 i Stånkan.
Känslan är att det är lite som det är med tiden vi lever i. Vissa hatar. Andra älskar. Vissa säger saker som låter bra, men som man i själva verket inte lever efter.
Jag vet att Linköpingsborna är svårflörtade när det kommer till idrott. Det vittnar inte minst LHC:s a-lag om, där stora partier av Saab Arena gapar tomma match efter match. Linköping som idrottsstad upplever en elitidrotts-era som ger publiken gott om alternativ på både idrotter och elitlag att följa under året. Uppenbarligen är vare sig damhockeyn eller volleybollen ett av dem.
Men jag vägrar tro att fler stolar inte kan fyllas i Stångebrohallen när ett av Sveriges bästa lag spelar var och varannan vecka. Där har LHC ett tungt ansvar att visa att man tar sin damsatsning på allvar mer än från semifinal och framåt. Det är till exempel inte många jag känner som haft en aning om att damerna överhuvudtaget spelat dubbelmatcher på hemmais i helgen, än mindre mot upphaussade seriesuveränen Luleå, tillika svenska mästarna. Man kan ju börja med att se över matchstarten. Klockan 12 en lördag är inte en klassisk svensk idrottstid, om man säger så.
Det räcker heller inte för klubbarna att byta namn på ligan och lita på marknadsföring i sina egna kanaler (hemsida, sociala medier etc) för att få folk att komma på hockey. Eller ens tweets från förbundskapten Leif Boork. Det krävs mer. Kanske att bättre pausunderhållning kan vara något, som lockar annan publik än det fåtal som är där bara för hockeyn? Kanske att man även kan få bättre draghjälp från kommunen, som har ett jätteansvar när det gäller genus-satsningar?
Linköping vill bli ”Sveriges damidrottshuvudstad”.
För att det inte ska bli ytterligare något man säger för att det ska låta bra, men egentligen inte lever som man lär, krävs det fler rumpor på sittplats – och på pressläktaren.
Jag är förbannad över att en hockeystad som LHC, där artiklar om a-laget drar stor trafik på Correns hemsida (intresset för damerna är inte så dumt det heller) – inte kan dra fler folk när hemmalaget möter regerande svenska mästarna. Topplag i en av Sveriges mest populära sporter förtjänar betydligt bättre än så här – med eller utan det där som dinglar mellan benen.
Hockey som hockey, liksom.
Mötet mellan Luleå och LHC bjöd på en del spänning i första perioden där LHC först tog ledningen, Luleå kom ikapp och förbi, LHC reducerade – och kvitterade sen i tredje perioden. Men Luleå tryckte i en extra växel, gjorde tre mål till och vann matchen med 6–3. Nu leder Luleå serien med åtta poäng, men därefter blir det jämnt i fajten om andraplatsen. Mellan LHC och fyran Djurgården skiljer bara sex poäng, Dif har också två matcher mindre spelade.
För den som bryr sig.