LÄS MER: Rako tillbaka som målskytt
LÄS MER: En ny sport kom till stan
Vad är det man bara får mer av ju mer man ger? Jo, kärlek. I sportens värld är det en livsviktig ingrediens, att tycka om det man gör och de man gör det tillsammans med. Finns de känslorna så spelar inte så mycket annat så stor roll, då övervinns förluster, olika praktiska strul runt omkring, och jobbiga eller svåra motståndare.
Om vi börjar med den europeiska fotbollen, soccer kallad i Amerika, så är det med rätta man har undrat hur det egentligen står till i Motala AIF. Är spelarna ihop-tvingade på något sätt? Eller vill de bara, en del av dem, glänsa själva och leverera för sin egen skull? Frågorna har varit berättigade med olika tjafs och negativa gester på match och snack om hetsig stämning även på träning.
Det finns inget som är så trist att se på som bråk och högljudda kontroverser. Man vill bara gå därifrån.
Därför vill jag skriva nu att Maif inte alls visade detta på lördagen. Mot Newroz var det verkligen laget före jaget, så som nye backen Jesper Adolfsson sade i min intervju nyligen. Det märks att Maif har jobbat med det här, och pratat om det i gruppen.
"Ja, fotboll är en lagsport och kommer alltid att vara en lagsport. Om elva spelare alla vill glänsa för sig själva kommer vi aldrig få ihop det. Vi jobbar med vårt beteende och vi är i början av någonting", säger nye tränaren Christer Persson.
Mot Newroz visade spelarna att de lyssnat. Inte bara lagkaptenen Simon Karlsson, som kastade sig och nickade bort bollar i vanlig heroisk stil, utan även alla andra. Att Maif kunnat springa mängder av meter utan boll och vunnit i värsta "Kral-stil" med snabba omställningar mot ett bollskickligt motståndarlag var något som stärkte den kollektiva känslan.
Tvåmålsskytten André Rako, Maifs bäste spelare när han kanaliserar sin energi rätt, beklagade visserligen att han inte fick göra hattrick, men han sade vi hela tiden och pratade om matchen som en lagseger. Med den inställningen kommer Maif att nå långt, för talang finns enormt mycket av i Motalalaget. Det gäller bara att visa det tillsammans med lagkompisarna.
Att få stryk med 0–42 i ett östgötaderby är ett resultat som skulle kunna försätta vilket lag som helst i spillror och dålig stämning. Men inte Blackhawks, Motala-Vadstenas nya gäng i den amerikanska fotbollen. Ett lag med underbart positiv karisma om ni frågar mig. Att se matchen mot Panthers i Råssnäs var som att se en sorts MMA med boll. Fruktansvärt tufft spel där spelare efter spelare bars ut eller linkade av planen stup i ett, men attityden mellan kombattanterna var lika kärleksfull som jag sett i MMA.
Att se något som hårt utspelas och där sedan lagen jublar tillsammans efteråt, och hyllar varandra och sin sport, värmde i kroppen på mig.
Med så mycket publik på plats också är jag övertygad om att Blackhawks har kommit till bygden för att stanna. 18 maj spelar de igen i Råssnäs, jag rekommenderar ett besök om ni vill bli på bra humör.
