Det är mycket möjligt att jag med de närmaste raderna tar det här med stenen och glashuset till en ny nivå, men strunt samma. Jag kan inte låta bli. Nog för att jag genom åren, som snedsparkande fotbollsmittback på låg nivå eller från ett antal tränarår på samma låga nivå i samma idrott, haft diverse synpunkter och några gånger tyckt att det varit domarens fel att vi förlorat.
Det är sällan det.
Jag vet.
Niklas Wikegård borde också veta det.
Jag gillar tränaren som blev tv-expert. Har alltid gjort. Engagemanget. Passionen. Förmågan att beröra. Men nu satt jag på lördagskvällen, såg hur Sverige slog Tyskland med 7–2 i ishockey-VM i Köln och blev mest trött på hans gnäll.
Herrejösses, vad det ältades och suckades över domarinsatsen.
Det blir ingen bra tv av sånt.
Lägg fokus på annat i stället.
Det är klart att han vill att Sverige ska vinna. Det vill jag också. Men det vore inte fel med mer av analyser, med koll på taktik och små detaljer, och mindre av hejaklack. Det är tydligt att Niklas Wikegård – och han är inte ensam – blir så mycket bättre när han inte så tydligt visar att han håller på ena laget. Som allra bäst är han när han inte kommenterar Sverige.
Visst, reagera gärna spontant. Det hör till. Men att i nästan en hel period sucka över varenda utvisning och komma tillbaka till det som hänt blir bara tröttsamt. Det är mycket möjligt att tyske backen skulle ha åkt på matchstraff för slashingen i knävecket på Elias Lindholm. Men ändå. Eller också var det inte värre än mer sansade Sanny Lindström konstaterade i paussnacket från studion i Stockholm:
”Äh, det var absolut inget överfall. Utvisning. Inte mer än så.”
Storseger mot Tyskland utan att egentligen spela särskilt bra var så klart ett styrkebesked i sig. Kan bli en kul turnering det här, även om jag numera och hur mycket jag än försöker har svårt att riktigt gå i gång på detta med VM.
Med det här namnkunniga laget, fyllt av NHL-spelare är det definitivt ett misslyckande om det inte blir semifinal.
Minst.