Oscar Fantenberg i täten för LHC-laget efter segern.
Kors i taket.
Det tog 51 omgångar, men till slut vanns tre matcher i rad och även om det rent matematiskt går att påstå motsatsen kan alla med LHC-sympatier pusta ut.
Det blir SHL-hockey i Saab arena även till hösten.
Det har varit en skräpsäsong på slak lina, men det blev i alla fall ett lyckligt slut.
Eller fel av mig:
Det blev i alla fall inte ett megamisslyckande.
Nu får det räcka med att det blev ett misslyckande.
Det var imponerande att se hur så mycket blev så mycket bättre när allt stod på spel på slutet. Många spelare kunde inte hålla tårarna tillbaka när pressen släppte efteråt. Om inte Christoffer Ehn välförtjänt avgjort mot Rögle, om det slutat med kval och degradering hade det varit ett tapp på 50 miljoner kronor och många som inte haft ett jobb att gå till.
Det finns inga undanflykter, men jag tror att det är svårt att förstå den enorma press som många levt under ganska länge nu.
Man säger ibland att många spelare inte bryr sig, men då tror jag snarare att många bryr sig för mycket.
Höga krav kan vara plågsamma att leva med när resultaten uteblir och självförtroendet rasar. Då blir det stressat och svårt att ställa om till ett annat mentalt läge. Det sägs ofta att det tar tid att etablera sig som stabilt topplag i SHL och ingen kan säga att LHC varit det de senaste åren.
Kramen utanför omklädningsrummet när sportchefen Peter Jakobsson omfamnade hjälten Ehn (eller om det möjligen var tvärtom) sa väldigt mycket.
Med den här satsningen, med de här pengarna och med det här laget borde det inte ha varit risk för kval hela vägen in i kaklet. Nu måste det bli bättring och nu måste det krävas mer. Igen. Annars får sig trovärdigheten ännu en törn och det blir tufft att behålla det växande intresset.
Vad som varit bäst i vinter har vi redan skrivit femtielva gånger: publiken och stödet.
Det gjorde ni bra, Linköping.
Att få avsluta på det här sättet och med den här inramningen i säsongens sista hemmamatch kan vara värt mycket.
Det är läge att pusta ut under kvällen (och kanske någon dag till), men snarast möjligt komma igång med att göra om och göra rätt.
Här är fem viktiga punkter att fundera över.
Ante Karlsson och William Worge Kreu jublar.
VÄRVA EN MÅLVAKT
Stor applåd till Jesper Myrenbergs vassa avslutning, men totalt sett har ojämna målvaktsinsatser varit ett bekymmer i vinter. Det är en hypotetisk tanke, men med Marcus Högberg kvar hade det säkerligen varit tio poäng till.
Jag tror verkligen det.
Så där måste värvas.
Nästan kosta vad det kosta vill.
TRÄNARVALET
Vad jag hör är det ännu inte spikat vad som händer med Ante Karlsson. Tränaren kom in med ett uppdrag, att rädda LHC kvar i högsta serien, och lyckades.
Applåd för det – och för poäng i 16 av 24 matcher.
Men är han mannen att utveckla och ta klubben till nästa nivå? Det känns osäkert, men vad jag hör är det inget spikat där. Det är inte heller läge att komma med några chansningar när det inte finns utrymme att misslyckas igen. Magnus Hävelid är ett drömnamn, men har kontrakt några år till som förbundskapten för Juniorkronorna.
ANALYSEN
Hur kunde så mycket bli så fel? Hur många av de profilerade nyförvärven har levt upp till förväntningarna? Ja, inte är det många. Lagbygget kändes mer spännande än vad det har varit. Där har Peter Jakobsson och Tony Mårtensson stort ansvar.
Nu måste sittas ner och prestigelöst utvärdera vad som hänt (och inte hänt). Såg någonstans att tv-experten Sanny Lindström tyckte att sparkade tränaren Klas Östman skulle vara med i ett sånt arbete och det låter som ett utmärkt förslag.
Om han själv vill.
GENERATIONSVÄXLINGEN
LHC behöver in med fler yngre spelare för att skapa en annan kraft och dynamik. Som är på väg uppåt, som brinner för att ta sig vidare och som inte närmar sig slutet av sina karriärer i Linköping.
Relativt många kontrakt går ut och Remi Elie och Max Martin är nummer ett och två att förlänga med. Det måste hända saker med truppen. Den här har uppenbarligen visat sig inte vara tillräckligt bra.
SJÄLVBILDEN
Den snedvridna självbilden måste jobbas med. Sjätteplatsen i fjol, hyllningarna trots 0–4 i kvartsfinalen med Skellefteå och profilerade nyförvärv gav skeva förväntningar och en känsla av att ”vi är bättre än vad vi är”. Det såg länge för bekvämt ut och egentligen först på slutet har det varit tydligt hur många – med kaptenen Oscar Fantenberg i spetsen – har brunnit mer.
Mer attityd och högre krav behöver finnas på plats redan i vår.
Annars kommer det här aldrig att vända.
Det går inte att för ofta och för länge balansera runt kvalstrecket utan att halka under.