Den sanslösa slutspelsvåren i Linköping fick förstås en guldkantad avslutning. Vem hade trott något annat? Var det deppigt i Globen i lördags var det desto mer glädje i Sporthallen i går. Det är inte konstigt att Falun är bäst i innebandy. Det är inte konstigt att Linköping är bäst i volleyboll.
Inte alltid, men ofta är det faktiskt så att de bästa spelarna också gör det bästa laget. Den idrottsliga logiken behöver inte vara svårare än så.
Om jag räknade rätt har detta LVC spelat 43 matcher under säsongen – och bara förlorat fyra. Varav tre redan under hösten. Efter tomtens besök har det varit en imponerande lagmaskin med en bredd på toppen som inget annat lag varit i närheten av.
Falkenberg har inte missat en SM-final på elva år, men nu har i alla fall LVC sett till att de förlorat tre av dem.
Enda problemet?`
Laget är för bra för sitt eget bästa.
Av de sju som delade på speltiden när det hettade till i slutspelet finns mer eller mindre risk att sex av dem nu försvinner till större klubbar i större ligor. Fredric Gustavsson ville iväg redan i somras och succéförvärvet Lucas van Berkel är definitivt för bra för elitserien.
– Klart att det finns en risk för spelarflykt. Men de enda två som vi nog garanterat kan räkna bort är Fredric och Lucas, som Henrik Johansson, assisterande tränaren, uttrycker det.
Även Erik Sundberg, Carl Ahremark och Martin Larsson spelar för Sverige i avgörande EM-kvalet om några veckor och kan mycket väl få chansen till spel utomlands. Benjamin Bell, passaren, inte att förglömma.
Det är så klart inte så mycket att tänka på när nu guldet ska firas, men baksmällan kan bli tung när festen är över och vardagen är här. Den breda toppen har varit receptet under en segerrik säsong, men på slutet har det inte funnits så mycket att skicka in från bänken. Å andra sidan har det förstås inte funnits någon anledning till en massa byten. Inte förrän nu när stjärnorna kan lämna.
Men där optimismen spirar finns inga gränser och redan när Linköpings hockeydamer firade med guldhjälmar på föreslog jag ett byte till Guldköping. Där finns många gemensamma nämnare mellan mästarlagen. Båda kämpar i skymundan och i nästan hopplös publikmässig motvind. Mitt idrottshjärta kan inte låta bli att slå extra slag när eldsjälar får sin välförtjänta belöning.
Med en dåres envishet hävdar jag att volleyboll kan vara högklassig underhållning, även om förbundet gjort sitt bästa för att ytterligare dämpa intresset med alldeles för många seriematcher som är lika ospännande som en deckare där mördaren avslöjas i förtexterna.
Men strunt i det, LVC.
Framtiden får tar ni sen.
Passa på och njut – det är ni värda.
PER BERGSTEN