Det är förmodligen ett sällsynt tydligt tecken på stigande ålder eller någon högst omedveten signal om den kris jag aldrig känt av, men nu sitter jag alltså och funderar på vad som väntar i Saab arena i vinter och kommer att tänka på – Mats Rådberg.
Mats. . . vem?
Nej, inte Åhlberg, Näslund.eller ens Sundin.
Rådberg.
För er som inte har åldern inne och förmodligen aldrig ens hört namnet – jag är rädd att ni är ganska många – så var/är det en svensk countrysångare som sjöng/sjunger om hur svårt det är att vara ödmjuk och om att peta in pinnar i brasor.
Och:
Du kan alltid kan lita på pojkarna över 35.
Det är väl ungefär så som Linköpings HC har resonerat när laget satts samman inför det som väntar. I dagens höghastighetshockey står klubben med två viktiga centrar som närmar sig 40-strecket och med ett antal andra spelare som med råge passerat 30.
Resultaten får visa om det är rätt eller fel, men jag tror på det förra. Så bra är fortfarande gubbarna. Så mycket brinner fortfarande gubbarna. Niklas Persson, som fyller 39 till våren, var en av mycket få som blev bättre i slutspelet och ett år yngre Tony Mårtensson ville hem och tillbaka till Linköping. Det hade varit osedvanligt dumt att kasta bort det.
Målvakten Jonas Gustavsson, 32, och centerstjärnan Derek Roy, 34, är två andra spelare som varit med och vunnit tidigare och som borde göra laget bättre. Jag gissar att en och annan kommer att avfärda LHC och tänka att gubbarna har sin bästa tid bakom sig.
Rätt.
Och fel.
Persson, Mårtensson, Gustavsson och Roy är inte lika bra som de en gång varit. Men alla kan fortfarande göra mycket nytta i ett SHL-lag på jakt efter efterlängtat guld. Jag lovar. Och utöver eventuell skadebenägenhet ska inte spelare bedömas på ålder. Inte så länge drivkraften finns där.
De unga talangerna gör klokt i att lyssna på sina äldre lagkompisar. Det är mycket möjligt, eller rent av troligt, att motivationen kan svikta i en och annan omgång i så kallade serielunken. Då får det vara så. ”Vi gjorde i alla fall en bra grundserie”, är inget jag vill höra i vår. Nu handlar det mer än något annat om en sak. Att vara bäst när det gäller.
Tittar du på det SM-slutspel som avgjordes i våras såg du tydligt att bredden och starka kedjor utöver den första gjorde lag framgångsrika. Nu har LHC gjort en copy paste på receptet.
Under de senaste tio åren har det (med några få undantag) blivit topp 4-placeringar och oftast minst semifinal. Det är bra, men inte tillräckligt bra för alla som drömmer om mer. Efter två förlorade kvartsfinaler finns onekligen en hel del att bevisa, men ingen i eller runt laget hymlar om att målet är guld och då kan också kraven sättas därefter.
Nu pratas om en annan kaxighet och en större självinsikt och. . . ja, det behövs.
För nästan på dagen ett år sedan skrev jag i motsvarande bilaga inför seriestart:
”Linköpings HC tar SM-guld i vår. Skratta ni. Kalla mig idiot, om ni vill. Men kom ihåg var ni läste det först.”
Tjenare.
Man lär av sina misstag och det är verkligen fullständigt omöjligt att utse en SM-vinnare redan nu. Därför avstår jag den här gången. Fanns det överhuvudtaget någon som hade tippat HV–Brynäs i final i fjol? SHL har blivit världens jämnaste ishockeyliga och behöver använda den oförutsägbarheten som en styrka.
Tittar jag på lag och trupper kan jag se sju mer eller mindre presumtiva kandidater. Halva serien!
Himmel eller helvete kommer att avgöras av några poäng eller möjligen en snedstuds i sargen. Feg som jag är ber jag ödmjukast att få återkomma till guldtips efter några rundor av kvartsfinalerna.
Visst, det kan bli firande i Linköping framåt våren. Men det kan det bli i Göteborg, Växjö, Skellefteå, Gävle, Jönköping och Malmö också.