2025 är på många sätt ett skitår för idrotten i Linköping. LHC sladdar på nedre halvan på både herr- och damsidan, Libk åker som vanligt ut i kvartsfinal, LVC:s herrlag harvar i division 1 och LFC har på ett drygt år rasat från toppen till botten.
Sanningen är att det var rätt länge sedan som det såg så här risigt ut i elitidrottsstaden.
Men ingen regel utan undantag.
Det här undantaget heter Linköping VC som när jag skriver det här dansar och firar ett SM-guld i Halmstad arena efter onsdagens rysare till 3–0-vinst mot Hylte.
Det tål att upprepas hur många gånger som helst. Resan som gjorts är ytterst imponerande. 26 segrar av 30 möjliga. Etta i grundserien och etta i slutspelet. Det blir inte bättre än så, även om man också ska vara klarsynt nog att inse att elitserien tappade en del slagstyrka inför säsongen.
När några klubbar blev sämre blev LVC bättre och höll klassen ända in i kaklet.
Bland jubel, tårar, kramar och guldhattar var det inte svårt att förstå hur mycket det betydde.
Jag gillar det här laget.
Skarpt.
Så klart duktiga spelare, men också sköna och positiva personligheter som är lätta att ha göra med. Rör du dig kring mästarlaget är det svårt att inte få en känsla av sammanhållning och lagkänsla.
Det är förstås många som förtjänar superlativer.
Taylor Bruns är ofta hur bra som helst som passare. Emmy Andersson har knappt satt en fot fel som libero. I min bok är det stjärna ett och två. Kennedy Muckelroy och Ana Cetnik är så klart högklassiga importer även om de stundtals svajat under finalserien. Nu klev exempelvis Lovisa Sundqvist plötsligt fram med ett servande som gav motståndarna skrämselhicka.
Så mest av allt är det laget som gör laget – med många slags idrottshjältar.
Volleyboll är en av världens största idrotter, vilket mångårige bossen Bosse Kindgren brukar vara snabb med att påpeka så fort han får tillfälle. Men inte i Sverige där sporten ofta känns bortglömd och i tuff publikmässig motvind. Själv har jag alltid tyckt att det varit märkligt att inte fler brytt sig, för ofta är det riktigt kul underhållning.
Men det är en annan sak.
Utanför planen har OS-experten Karin Lundqvist kommit in och lyckats med uppdraget att höja intresset i Linköping. Det finns mycket kvar att göra, men hennes betydelse ska definitivt inte underskattats.
2020 lade LVC ner sitt framgångsrika elitlag på herrsidan, gick mer eller mindre all in på damerna och det tog några år innan satsningen fick riktig fart.
Det måste ha varit någon gång i slutet av sommaren som jag träffade Emmy Andersson.
Hon sa:
– Jag säger att vi tar guld och vill verkligen att alla ska känna så.
Sagt och gjort.
Coachen Andrew Strugnell är förstås en av de stora vinnarna. För nio år sedan stod han i sporthallen i Falkenberg och deppade. LVC-herrarna lyckades inte försvara SM-guldet och Strugnell kände att tiden var inne för att lämna.
Sommaren 2021 kom han tillbaka – till damlaget.
"Om tre säsonger ska vi vinna guld", sa australiensaren och även om det tog ett år till blev det till slut guld igen.
Uppdraget slutfört.
Om nu 70-åringen väljer att lämna kan han göra det med gott samvete och frågan är väl också vad som händer flera av spelarna som säkerligen kan tilldra sig intresse från annat håll och större klubbar. Att Emmy Andersson vill utomlands vet vi. Det är frågetecken för Taylor Bruns, Kennedy Muckelroy och Ana Cetnik.
Men strunt i det nu, LVC.
Framtiden får ni ta sen.
Passa på och njut någon vecka eller så – det är ni värda.