Sista matchen före jul avklarad och 2016, året då Linköpings Hockey Club fyller 40, är snart slut. Nu står jag i ett öde Saab arena, har just sett LHC ännu en gång förlora mot Växjö och funderar på vad som gjorts för att fira detta historiska jubileumsår.
Inte så mycket, va?
Eller har jag missat något?
Finns det något stort att fira borde det banne mig ha synts mer.
Visst, det har spelats i retrotröjor på lördagar (det gör många andra lag också). Visst, det är legendarer som intervjuas i en av barerna före match, presenteras som hastigast på isen och delar ut tröjor till sponsorer. Visst, nere i foajén presenteras Correns stora 40-årsutställning. Visst, det är på sitt sätt olyckligt att Saab arena är så uppbokat av annat – det har varit en höst med både Elton John, Håkan Hellström och Kent – att LHC knappt har några lördagsmatcher på hemmais.
Och visst, det är fortfarande förhoppningsvis mer än halva säsongen kvar, men jag kommer inte från tanken att det hade gått att göra mer. Mycket mer. Har skrivit det tidigare och kan göra det igen. Alla klubbar har en historia att visa upp och vara stolt över. Det väcker känslor och jag tror faktiskt att det också lockar en och annan extra åskådare. Det är inte minst viktigt i tider som dessa.
Jag gillar verkligen initiativet att till varje match ha med en spelare som på ett eller annat sätt gjort intryck i LHC-historien. Men de borde ha profilerats mer. För att ta det kanske tydligaste exemplet: Mattias Weinhandl presenterades någon gång i höstas, publiken jublade…och så var det dags för nedsläpp innan ens någon hade hunnit fundera över något annat.
Varför inte stanna upp, tänka ett varv till och gjort mer för att prisa skyttekungen? Som när HV nyligen körde ”Lance Ward-night” i samband med LHC-matchen. Mer sånt. Varför snåla med den typen av hyllningar? Låt på osvenskt sätt fler hjältar synas. Det behöver inte vara tröjhissningar som när Magnus Johansson, stadens största hockeyspelare genom tiderna, hyllades på ett ytterst värdigt sätt i höstas, varje gång.
Jag har själv föreslagit en utomhusmatch i SHL, men inser att det är väl ett stort och kostsamt projekt. Däremot kommer jag inte ifrån tanken att jag hade älskat någon form av jubileumsmatch. Flugit in Brendan Morrison och Mike Knuble över en helg för att få möta Hacke Carlsson och Peter Lindgren, bjudit alla på pommesbricka och räksallad och gjort det till ett häftigt. nostalgiskt och minnesvärt lördagsevent i Stångebro. Tror ni inte att fansen hade gillat det?
Nu vet även jag att organisationen, av ekonomiskt nödvändiga skäl, trimmats så mycket att det är tufft att hinna med det som måste göras. Då blir det förstås ännu värre att göra något extra. Tyvärr. För det känns som om det är en chans som gått förlorad och som inte kommer tillbaka förrän om tio år.
Insatsen mot Växjö?
Tja, säg så här.
Det var en lovande start – i några minuter.
Men så slog Ken Andre Olimb en svag straff och så var det som allt fullständigt kom av sig. På isen och på läktarna och jag vet inte vad för adjektiv som ska användas för att bäst beskriva.
Rörigt. Kantigt. Långsamt. Otajmat. Energilöst.
Välj vilket ni vill.
LHC blev uppätet av mardrömsmotståndaren, som vann nio av tio närkamper och fullständigt stängde till i mittzon. Saktfärdiga LHC saknade receptet för att ta sig igenom och var lika segt som nykokt knäck till jul. Det såg ut som om man inte varit på is under hela uppehållet, men jag såg träningen i måndags så jag vet att det inte stämmer.
Nu gavs en andra chans efter Niklas Perssons sena reducering i andra perioden och det blev bättre efter det, men inte tillräckligt bra. Utan Marcus Högbergs storspel i målet hade det här varit avgjort långt tidigare.
En sak till: inte för att jag tror att det hade någon avgörande betydelse, men energifyllde Vilmos Gallo bänkades efter två perioder. Där förstod jag inte riktigt hur Dan Tangnes & Co tänkte.