Det var kollega Mildaeus som nyligen undrade om jag visste hur många av de 15 senaste matcherna i damallsvenskan där det varit över tusen åskådare? Funderade ett ögonblick innan jag svarade.
En.
Rätt.
I förra veckan var det en till, men när storklubbarna i Europa drar rekordpublik (över 90 000 i Barcelona!) och landslaget säljer biljetter som aldrig förr går det åt fel håll här. Ett och annat undantag som bekräftar regeln, men så här långt har bara två av 14 klubbar fyrsiffrigt snitt. Backar du till 2019 var det fem.
Det är alarmerande.
Avsaknaden av profiler som flyttat utomlands är en förklaring. En ökning av antalet lag när det snarare borde ha varit tvärtom en annan. Svårigheten att locka storpublik förutom vid speciella tillfällen – så är det för nästan alla – en tredje. Men 100 åskådare på match i Stockholm är skämmigt.
Ska den kommersiella utvecklingen fortsätta är det rent av nödvändigt med ökad publiktillströmning. Lätt att säga att intresset finns, men uppenbarligen svårare att ta sig till arenan. Med marknadsföring, kampanjer och andra initiativ blir det viktigt att locka en delvis annan publik än den som annars går på fotboll.
Inte minst är utmaningen att få fler tjejer i alla åldrar att komma och titta. Bland unga, fotbollsspelande tjejer finns en slumrande potential som behöver väckas och utnyttjas. Där är LFC rätt ute med sin fadderverksamhet även om det säkert går att göra mer. Där också. Och det är upp till klubbarna att lyckas, för från Elitfotboll Dam och Svenska fotbollförbundet händer som vanligt inte mycket alls.