Det går alltid att diskutera hur mycket en tränare betyder för ett lag. Det beror på vad du har för lag, på vad det är för typ av säsong och på en massa annat. Läste någonstans att det under 42 år med elitserien (numera SHL) och efterföljande slutspel varit inte mindre än 31 olika guldtränare.
Det säger rätt mycket om hur coachen bara är en bland väldigt många faktorer som avgör vem som vinner. Men kom för den skull inte och säg att vem som är ansvarig saknar betydelse och att det bara är spelarna som gör jobbet.
Så är det inte.
Tänkte på det när det i måndags kom besked att Dan Tangnes blir kvar som LHC-tränare i två år till. Har skrivit det tidigare och jag tror att det är bra. Utan att tveka skulle jag säga att norske skåningen, totalt sett för hela verksamheten och av flera olika anledningar, är den enskilt viktigaste pusselbiten i dagens LHC.
När det nya kontraktet går ut har han varit i Linköping i sex år. Det är en lång tid, men att ha en tydlig sportslig ledning som kan jobba kontinuerligt och långsiktigt måste vara en fördel. Inte minst i en värld där spelare kommer och går och där bara två (Anton Karlsson och Sebastian Karlsson) är kvar från när han kom in i klubben.
Dan Tangnes är populär i de flesta läger och hyllas ofta för att säga rätt saker vid rätt tillfällen. Men den här säsongen är det verkligen upp till bevis. Det är ett besvärande faktum att det bara vunnits fyra av de tolv senaste slutspelsmatcherna och varför insatserna blivit sämre när de behövde bli bättre?
För i den här världen handlar det mer än något annat om att vinna.
1–2 mot Karlskrona och 0–2 mot Örebro är inget som skrämmer inför det som väntar. Det var inte särskilt mycket som såg bra ut mot tippade bottenlaget, det var obeslutsamt och feltajmat. Men det är fortfarande försäsong och jag kan faktiskt ha viss förståelse för att äldre spelare som varit med om så mycket annat har svårt att gå igång på en match som egentligen inte betyder någonting i en kall och liten hall i Kumla.