Det är bra med ett eget plan, som står och väntar på flygplatsen och tar de blågula till och från VM-basen Gelendzhik vid Svarta Havet.
De missar dock en del av charmen av livet på turné, men de är ju å andra sidan här för poängen.
Jag gjorde en resa i deras fotspår den här dagen och klev rakt in, inte direkt så - det var mest känslan – amerikanska tv-serien The Amazing Race. Jag är lite svag för den, som tar oss med över hela världen tillsammans med tävlande par. De flyger, far och gör lika märkliga som underliga uppdrag över hela världen i kamp om upplevelser och miljoner.
Det senaste dygnet i VM-landet Ryssland var mitt alldeles egna kapitel.
Den tog mig visserligen bara från Nizhnij Novgorod och den svenska 1–0-segern på landspetsen, där de ryska floderna Oka och Volga möts, mot Sydkorea till Gelendzhik vid Svarta Havet, men det handlade i alla fall om en kamp mot avgångar och tider.
Det var absolut inga miljoner på spel, men väl en kväll vid stranden och Ryssland mot Egypten på en storbild i ljuvliga sommarkvällen.
Det är gott nog.
De ryska värdstäderna och dess invånare vill verkligen göra VM till en fest, där det mesta kan ta lite längre tid, men det löser sig förr eller senare.
Som en väntan på drygt en och en halv timme för att lösa ut biljetten på morgontåget från Nizhnij Novogord till Moskva. Det var ett tåg av VM-supportrar från världens alla hörn med ett stopp i Vladimir halvvägs.
Som den vänligt aggressive – bara i trafiken tack och lov – taxichauffören Artur, som gjorde underverk på gatorna i Moskva. Han tog fram sin telefon mitt i den intensiva trafiken, där han skickligt kryssade mellan filerna i hopp om en snabbare väg mot flygplatsen.
”Vilket språk” frågar han plötsligt.
”Engelska…”
Artur surfar in på någon sida, säger en fras på ryska och räcker över telefonen med en fråga på skärmen.
”När går ert flyg”?
”Klockan fyra.”
”No problem!”
Det är början på en rätt intensiv resa från centrala Moskva till flygplatsen. Den tar en dryg timme med en sällsynt engagerad chaufför, som inte bara hittar rätt utan bjuder på en sightseeing med glada tillrop som ”det ryska polisministeriet” och ”Mr Kalashnikov – pang, pang pang”.
"Ursäkta".
"Da, da...", säger han och pekar ut mot en stor staty, som föreställer den ryske generalen och vapeningenjören Mikhail Kalashnikov.
Artur hinner sucka över det ryska hockeylaget, håna det ryska VM-laget med "bara pengar kan rädda dem", ge en mindre god bild av president Putin och önska oss trevlig resa med en sällsynt liten marginal till avgångstiden från terminal D på Sheremetyevo.
En vänlig själ i incheckningen löste allt lika smidigt som det är på tv i The Amazing Race, vilket bara fick mig att hoppas att programledaren Phil Keoghan skulle dyka upp och säga att jag fick stanna en vecka till.
Det får gärna Sverige göra också.
Sverige varvade ner och upp på en och samma gång den här dagen. Janne Andersson hade nog redan stängt den historiska segern innan han klev på planet hem och börjat blicka framåt mot midsommardagens riktiga rysare mot Tyskland.
Tänk om Sverige slår ut den regerande världsmästare.
Tänk om Sverige tar revansch för det tunga farvälet i midsommartid 2006 i Tyskland.
Att drömma är ju också att resa.