Sitter i Sporthallen, ser hur Nick Matthew slår Gregory Gaultier i en högklassig final i Swedish open och kommer att tänka på – Winston Churchill. Jag har alltid varit fascinerad av bevingade uttryck och klassiska citat. Som att ”aldrig i historien har så många haft så få att tacka för så mycket”. Det kan möjligen överföras till något helt annat och inte alls lika avgörande för mänskligheten. Från Slaget om Storbritannien under andra världskrigets första halva till squash och till Fredrik Johnson.
Aldrig har en sport i Sverige haft så få att tacka för så mycket.
Alla du pratar med tokhyllar Johnson, som med sina många medhjälpare sköter sin egen turnering med sedvanlig bravur. Eller om den möjligen är osedvanlig. När tävlingsledaren håller sitt avslutningstal på intensiv, johnsonsk, engelska kan det inte finnas någon nöjdare människa på den här sidan jordklotet.
Man kan möjligen tycka att allt är sig likt och att inte mycket händer från år till år. Å andra sidan håller konceptet, så det kanske är just det som är poängen. När finallirarna imponerar som mest med tajming, snabbhet och bollkänsla slår det mig att Linköping aldrig haft en återkommande individuell tävling av en sådan dignitet under så många år.
Förklaringen?
Lika stora delar hjärta och hjärna.
Envishet och arbetskapacitet modell duracellkanin inte att förakta.
I ett globalt perspektiv är tennisens stjärnor så mycket större, men tittar vi på världsrankingen och gör ett försök att jämföra skulle det vara som att Roger Federer och Rafael Nadal kom på besök. Hur stort skulle det vara?
– Vi kan aldrig konkurrera med pengarna i oljeländerna och USA, men vill skapa världens bästa squasharrangemang, säger Johnson.
Det är omöjligt att säga vad squashen i Sverige varit utan honom, men den hade inte varit där den är. Att år efter år locka världseliten till lilla Linköping i en sport där Sverige ligger långt, långt efter är en bedrift i sig. Som med den klassiska tennisturneringen med samma namn i Båstad varje år. Fast utan svensk sommar, sol och bad och Pepes bodega. Närheten och den familjära stämningen är två förklaringar både här och där.
Squashen är ingen särskilt stor arenaidrott, men spelas i närmare 200 länder och är utan tvekan en av de starkaste sporterna utanför den olympiska rörelsen. Nu jobbas intensivt för att komma med till spelen i Tokyo 2020 och det är förstås något att sträva efter. Men där kan också finnas en risk att reduceras till en sport som bara uppmärksammas på allvar vart fjärde år.
Det finns rätt många exempel på just det.