Krönikan jag skrev efter LHC-förlusten i Karlstad i torsdags väckte ovanligt många reaktioner. Mest positiva, men även en del negativa. Bland annat fick jag höra att jag bedrev en hatkampanj mot organisation, ledare och spelare. . .ja, rent av mot alla som försöker bedriva elitidrott i Linköping.
Jag lovar, inget kan vara felaktigare.
Om vi inte skrev om det negativa – vem skulle då till slut tro på det positiva?
Och jag är ledsen, men efter fem förluster på de sex senaste matcherna och allt längre från en topp sex-plats är det fortsatt svårt att skriva en krönika i dur. Det har efter vinsten mot Karlskrona varit fyra sällsynt viktiga matcher i slutspelsjakten.
Facit:
Stryk mot Skellefteå, stryk mot HV, stryk mot Färjestad, stryk mot Malmö.
Av tolv poäng på spel har bara tagits en.
Inte. Bra. Alls.
Om vi bortser från defensiva parodin mot HV har LHC i övriga ovannämnda matcher gjort tre mål. Totalt. Det säger rätt mycket och det går inte heller att säga att det är tillfälligheter att i tur och ordning Joni Ortio, Stefan Steen och Oscar Alsenfeldt klivit fram som matchvinnare.
Valet att satsa på ett bredare lag har så här långt inte lyckats – och med fyra av de offensivt vassaste vapnen på OS-uppdrag blev det än mer tydligt att spets saknas. Viljan och arbetsinsatsen fanns där den här gången, men inte kvaliteten. Finns något bra till rimligt pris ledigt på marknaden är det värt en chansning innan transferfönstret stänger i veckan. Det här laget skulle må väldigt bra av att få in en kvalificerad målskytt.
Nu prioriterade bortastarka Malmö defensiven och det blev en vinnande taktik mot uddlöst motstånd som så klart skapade en del, men mest hölls på utsidan och det var ärligt talat inte särskilt många gånger som det kändes riktigt farligt.
Det utsatta läget beror inte på motflyt, eller att puckar studsar fel, eller att domsluten är felaktiga. Det beror på att LHC just nu är för dåligt. Resultaten och tabellen, ni vet den som aldrig ljuger, visar det tydligt. Effektivitet är en viktig del av spelet och inte minst förmågan att hitta vägar att vinna. Som läget är nu är det faktiskt skit samma hur vägen dit ser ut.
Världens mest relevanta klyscha säger: tur förtjänar man.
Därmed också sagt: otur förtjänar man.
Så illa är det.
Målet var guld och då ska kraven vara höga, men nu handlar om att samla kraft och om möjligt ta sig tillbaka till topp sex. Det är bara tre poäng upp och mycket som återstår, man ska trots allt inte glömma det. Trea eller sexa behöver inte spela så stor roll, det är så jämnt ändå, men att hamna där efter och riskera att både åka ut direkt och få möta Växjö i kvarten. . . nej, tack.
Det är inte att rekommendera.
Ska LHC lyfta ska det göras hemma mot Färjestad, Rögle och Växjö och borta mot Djurgården, Mora, Växjö och Brynäs. Självklart är det möjligt – men lika självklart ser det sällsynt svårt ut och i skrivande finns inget som talar för att LHC ska klara det.
Men jag har gärna fel.
Dagens bästa: värdiga och välförtjänta hyllningen av Svante Larsson före nedsläpp.