Hårda domen efter nya LHC-missen: Är ett misslyckande

Säsongen är slut för LHC-damerna. Alldeles för tidigt. Igen.

Haruka Toko har gjort en stark LHC-säsong.

Haruka Toko har gjort en stark LHC-säsong.

Foto: ARON BROMAN

Krönika2024-02-26 20:07
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Man ska kalla saker för dess rätta namn och att efter några av hela säsongens bättre insatser förlora mot finaljagande Brynäs (1–2) är inget misslyckande för Linköping HC.

Däremot är det ett misslyckande att åka ut i kvartsfinal.

Det finns inget annat ord.

Det gjordes en satsning, det värvades spelare, det snackades om topp fyra för att sen gå så långt som möjligt i slutspelet. Nu vet vi. Det blev tre matcher i kvarten och det blir inte mer.

Återigen: att förlora mot Brynäs är inget misslyckande. Men säsongen är det. LHC är inte i ett läge där man kan kräva final eller guld, men nu har det fyra gånger på fem år tagit stopp i kvartsfinal. 

Det kan vara smärtsamt att erkänna, men LHC är inte längre ett topplag. 

Det är sanningen.

Sportchefen Sabina Eriksson hyllades för sitt lagbygge i höstas, men sedan dess har utöver en massa skador och sjukdomar fyra spelare lämnat eller fått lämna. Vad jag hör försvann några av dem för att ”de inte var bra för laget” och oavsett vilket innebar det att truppen blev för tunn.

Med rådande förutsättningar har LHC gjort det bra mot finalkandidaten Brynäs.

Inget snack om det.

Det fanns mycket att gilla med insatsen nu också och räcker med att titta på antalet inspelade poäng för att konstatera att det tagits steg framåt jämfört med i fjol. Men inte tillräckligt många. Med tanke på att det inte räckt till i vinter och det uppenbarligen gnisslat en del behöver det byggas om igen.

Nyckelspelare som Ebba Svensson Träff, Jessica Adolfsson, Ayaka Hitosato, Haruka Toko och Sara Hjalmarsson har om jag fattat saken rätt kontrakt över minst nästa säsong. Det är en bra start. Lova Blom och Justine Reyes bör så klart också behållas.

Toppen finns där, men inte bredden på toppen.

Ansvaret delas förstås av flera. Sabina Eriksson är ny på posten och ska absolut ha en ny chans. I övrigt ber jag att få återkomma.

För framtiden ska man veta att den nya proffsligan i Nordamerika förändrar spelplanen för SDHL. Att PWHL rycker åt sig de bästa spelarna är högst troligt. Det kommer på något sätt att drabba alla klubbar och även LHC.

Risken finns att serien blir sämre, men jämnare. Behöver möjligen inte vara fel när det för damhockeyns framtid i Sverige mer än något annat handlar om att öka intresset. Och vill ni väcka mer känslor och öka uppmärksamheten får ni allt bjuda på mer.

Jag tror aldrig jag upplevt en serie med så mycket ”en match i taget” och ”pucken är platt”.

Jösses.

Kliv fram och ta för er.

Det finns hur mycket plats som helst på scenen.