När Skellefteå hade fyra spelare borta på OS skapades en ny förstakedja med Joakim Lindström, Melker Karlsson och Oscar Möller. När LHC behövde ersätta rutinerade backtrion Jonas Junland, Eddie Larsson och Craig Schira blev det med två spelare födda 2003 (Jonathan Myrenberg och Olle Norberg) och en född 2004 (Mattias Hävelid).
När Frölunda behövde förstärka inför avslutande och avgörande delen av säsongen plockades tjeckiske OS-forwarden Radan Lenc in från KHL.
LHC?
Hittade Markus Modigs i allsvenska Modo.
Jag vet inte, men när jag sitter och ser hur LHC som väntat är utan chans i bortamötet i Västerbotten slår det mig att det ändå är två exempel som säger en del. Om var LHC fortsatt befinner sig i den svenska ishockeykedjan och vad det faktiskt är rimligt att ha för förväntningar just nu.
Detta sagt:
Fem insläppta mål på en period, eller till och med på sex minuter, är bara för dåligt. Oavsett motstånd.
Herrejösses, att så mycket kan bli så fel så snabbt. Fram till Linus Cronholms klumpiga utvisning gjorde LHC det bra, men så spräcktes nollan och plötsligt försvann all struktur och all tro. Ytor öppnades upp för topplagets offensiva skicklighet som fick använda mittzon som autobahn. Sånt straffar sig förstås hårt mot en serieledare. Tre tunga backar var borta och det märktes. Tydligt. Vem satte stopp i spelet? Ingen.
Skellefteå är Sveriges bästa lag och då behöver man ju inte heller hjälpa till med att spela fram till mål. Eller vad säger du, Henrik Törnqvist?
En match kvar och sen uppehåll. Det kommer lägligt för LHC.