Det är lätt att vara överens om att utveckling är bra och att det är den som driver oss framåt. Men det är inte alltid som det på alla sätt är av godo. Bläddrar du i en informationsbroschyr från Trafiksäkerhetsverket ser du säkert att fart dödar.
Det är samma sak på ishockeyrinkar.
Fart dödar. Fart avgör. Fart vinner.
Men frågan är om det på vägen också tar bort en del av intresset och inte minst underhållningsvärdet. Att fart dödar för mycket av spelet.
Det känns nästan så.
Inte alltid, absolut inte, men ändå.
Hörde någon som kallade det för ”bråttom-hockey” och det stämmer rätt bra.
Jag är inte dummare än att jag inser att ishockeyn ständigt utvecklas, att fart är framtiden och att det kommer att gå fortare och fortare. Det spelar ingen roll vem du pratar av dem som kommer till SHL från andra ligor. Nästan alla säger samma sak och nämner det som den enskilt viktigaste förklaringen till att det kan vara tufft att anpassa sig.
Det går så fort. Hela tiden. Alla är så bra tränade och åker så mycket skridskor. Hela tiden.
Påfallande ofta en slags höghastighetshockey nästan utan begränsningar.
Då och då känner jag att det för ofta går för fort. För spelarna och för spelets bästa. Det är en sak att åka fort. En annan att samtidigt hantera det och göra det med pucken under kontroll. Bara för att det blir raskare och rakare är det inte säkert att det blir mer underhållande.
Det är likadant i NHL. Den nya vågen med u
nga spelare av högsta klass har dragit upp tempot och det är ingen tillfällighet att Sidney Crosby och Pittsburgh stått där med Stanley cup-bucklan två år i rad.
LHC har också byggt sitt spelsystem på intensitet och snabbhet, men frågan är om man har byggt laget för det. Tveksamt, va? Minns att jag efter värvningen av Tony Mårtensson pratade med tränaren Dan Tangnes om det här. Om hur ett betydligt äldre LHC skulle klara av att spela med så mycket fart som krävs.
Han sa:
– Äh, det där är mest åldersnoja. Det handlar inte bara om vem som åker fortast. Det gäller lika mycket att vara snabb i tanken.
Mycket möjligt att han har rätt, men det har inte riktigt sett så ut så i upptakten. Jag tror fortfarande att ovannämnde Mårtensson kan bli en hit, men det går inte att komma från att han så här långt inte sett helt obekväm ut. Att han inte riktigt kan spela på det sätt som han vill med öppnande passningar och kreativitet.
Nu hittades ett sätt att vinna, det blev tre poäng mot Malmö och det var en framgång som inte ska underskattas. Ännu en förlust på hemmais hade inte varit bra för att hålla eventuella mentala spöken på avstånd.
En sak till: Jonas Gustavsson. Kanon. Fortsätt så.