Det kan säkert finnas en och annan som tror att jag skriver det här för att Linköping HC fått så dålig utdelning på övertidsjobbet under säsongen. Men jag hoppas att ni tror mig att det verkligen inte har ett endaste dugg med det att göra.
Jag har länge ogillat påhittet med tre mot tre-spel i förlängningen.
Vad är det för ishockey? Är det ens ishockey?
Ibland känns det knappt som samma sport när spelförande laget gör vad som helst för att inte tappa pucken – även om det så innebär att medvetet åka ur anfallszon för att börja om och för att passa en medspelare som också skyndat sig ur för att inte vara offside. Hur kul blir det att titta på?
Jag vet att förändringen gjordes för att få fler mål, för att fler matcher skulle avgöras och inbillar mig inte att det ska förändras över hela hockeyvärlden bara för att en obetydlig tyckare tycker så här. Men jag gillar det verkligen inte och tycker inte att vi ska ha det så här. Det skiljer för mycket jämfört med fem mot fem.
Man kan tycka att större ytor skulle innebära mer av publikfrieri och en massa chanser åt båda håll. Så kan det vara. Men det är alltmer sällan. I stället blir det nästan bara avvaktande där det lag som är mest kyligt till slut vinner.
Det är också en taktisk detalj som kan premieras, men nog skulle det vara betydligt mer underhållande att återinföra fyra mot fyra igen när bonuspoängen ska fördelas. Roligare för alla. Både för spelare och publik, inbillar jag mig.
Däremot har jag inga problem alls med avgörande på straffar om så behövs. Glöm det där med att det bara är tur och lotteri. På samma sätt som vissa spelare är skickligare på att täcka skott, så är andra bättre på att skjuta straffar. Att dessutom göra det i pressande lägen är en konst i sig.
Lapp på luckan, sa speakern Roger Cedbro med myndig stämma, och med 8 190 åskådare och skön stämning var det dukat för häftigt lördagsparty i Saab arena. Men festen kom av sig och viktiga poäng i slutspelsjakten gick förlorade. Det är fem matcher kvar och mycket möjligt att tre av dem måste vinnas för att nå topp tio.
Det var ingen usel LHC-insats i heta rivalmötet. Men den var inte bra nog. Med den atmosfären och med det stödet i ryggen kan man kräva mer. Samtidigt går inte att säga annat än att slutet var logiskt med tanke på att LHC i tidigare inbördes möten rånat HV på en match i Jönköping (Marcus Högberg!) och kommit tillbaka från nästan hopplöst läge i Linköping (Ty Rattie!).