Per Bergsten: Hur många fler sådana här smällar tål ni, LFC?

Det finns förluster som gör ondare än andra och den som Linköping FC råkade ut för i Vittsjö i lördags måste nästan ha smärtat lika mycket som en upercut av Mike Tyson (nåja, kanske inte riktigt). Jösses. Ännu en gång kvitterat. Ännu en gång kryss efter 90 avverkade minuter. Men lika sjutton blytung förlust.

Igen.

Jag förstår att Jonne Kunnas, tränaren, med tom blick dröjde sig kvar länge på bänken efteråt.

På vägen hem längs E4:an var det en fråga som jag inte riktigt blev av med: hur många sådana här smällar orkar LFC – med en självbild att vara mycket högre upp – stå pall för?

En gång är ingen gång, men två gånger på en vecka är inte bara en tillfällighet. Nu jagades seger när en poäng hade varit bra och ånyo hittades ett sätt att förlora. 

Det är så som bottenlag gör.

Mycket kan man säga om tabeller, men de ljuger sällan och efter åtta matcher går inte bara att ruska av sig det som skitsnack: LFC kan åka ur i år. Nu tror jag ju inte att det ska sluta så illa, men det går inte att bortse från risken...och då tänker jag inte så mycket på det ekonomiska krisläget.

Hälften av matcherna så här långt har spelats mot tippade bottengäng: AIK, BP, Alingsås och Vittsjö.

Facit:

En seger.

Tre poäng av tolv möjliga.

Det är för dåligt.

Det positiva är att alla de här lagen väntar på hemmaplan i höst, men det gäller att inte hamna för illa till innan dess. Nu väntar närmast Piteå och poäng krävs för att inte hamna i ett otäckare mentalt läge med ännu mer att förlora.

Vi ska inte tjata ihjäl oss om att offensiv spets och fart saknas, men det är svårt att låta bli. Nu har ändå Lilli Halttunen gjort mål två matcher i rad och det är bra. Hon måste fortsätta med det. För vem ska annars göra det?