Kim Björkegren får lämna Linköpings FC och det är lätt att tycka att det är konstigt. Men jag är inte så förvånad. Redan sent i våras viskades det om att allt inte flöt som det skulle, men då tänkte jag mest att ”äh, det är inte så lätt att hamna i Martin Sjögrens skugga”.
Med till stora delar nytt lag (igen!) och med fortsatta framgångar trodde jag att det skulle lägga sig.
Det gjorde uppenbarligen inte det.
Jag tror att för många jämfört med Sjögren och att förändringen varit för stor. Jag vet att det diskuterats en hel del under hösten och att det funnits ett missnöje som inte alla starka resultat kunnat överskugga. Jag hör från säkra källor att det framförts kritik från de etablerade delen av spelartruppen och utgår från att det var en viktig del i det här beslutet. Jag vet också att Björkegren tyckt att han fått lägga mycket tid på annat än det rent sportsliga, men att den ekonomiska verkligheten samtidigt sätter hinder för att utöka den organisation som med damfotbollens taskiga villkor nästan går på knäna.
Resultatmässigt går förstås inte att kräva mer, men kanske är det just där som en del av problemet finns. Någon vecka före det säkrade SM-guldet satt jag länge och pratade med guldtränaren.
Bland mycket annat sa han:
– Många tränare pratar mer om prestation, men jag har aldrig riktigt fattat det där. Vad är det värt om inte resultaten är bra? Så länge du jobbar i en elitmiljö har jag ingen förståelse för det.
Kanske blev det en kollision där. Kanske var det ett ledarskap som inte passade. Kanske var det för mycket resultat och för lite känslor.
Jag gillar hur Kim Björkegren lyckats anpassa det taktiska upplägget och om så behövts spela mer försvarsinriktat. LFC har inte varit lika flashigt 2017 som 2016, men med tanke på förutsättningarna och spelarna på planen var det omöjligt. Att vare sig Sjögren eller Björkegren under de senaste åren utsetts till årets tränare har varit årets skämt gånger två.
Vem vet, det kanske kan bli tredje gången gillt för någon annan tränare 2018?
Sen är förstås frågan vem som ska ta över?
Rickard Nilsson, som gjorde allsvensk succé med Örebro (det är bara titta hur det gått sedan han lämnat) och senaste säsongen tog Forwards herrar tillbaka till division 1, känns spontant som ett bra namn.
Eller när jag tänker efter en gång till:
Varför inte Åtvidabergskillen och flerfaldige svenske mästarenThomas Olsson, som efter ett antal framgångsrika år med IFK Göteborgs talanger vill satsa som seniortränare och mig veterligen inte gjort klart med någon klubb? Kan fotboll, bra på att jobba med unga spelare, har skaffat sig viktig erfarenhet i en storklubb och, inbillar jag mig, med en personlighet som passar i sammanhanget.
Ta in honom, komplettera med någon med erfarenhet av damfotboll och det skulle kännas som ett klockrent val.