Grundserie och slutspel är liksom två olika sporter. I vilken idrott du än väljer.
Men hockeyn är kanske det bästa exemplet på när serielunk är en sak, när slutspel en helt annan.
Det är här i SHL som allt blir så tydligt att nivån höjs ett snäpp på alla plan när det blir slutspel och varje match gäller så mycket mer än poäng.
Den här säsongen kan man dock inte på samma sätt säga att det finns matcher som inte betyder något.
Som tur är.
Tabellen har kanske aldrig varit så jämn som nu och lag kan efter bara en vinst eller en förlust klättra eller rasa en handfull placeringar.
Det får fansen att kippa efter andan efter varje match på plats eller framför teven och kanske ska SHL tacka sin lyckliga stjärna för att det är så.
Men trots den tokjämna tabellen sjunker publiksnittet nästan överallt.
I Löfbergs Arena på onsdagskvällen, mitt under jollovet, var det ekande tomt på många sektioner på läktaren.
Är det så enkelt att det är för många matcher och för dyrt att gå på match?
52 matcher i grundserien i år är bara tre mindre än förra säsongen och därför en försumbar förändring.
Med 26 hemmamatcher under en säsong där den enskilda matchen kanske inte betyder så mycket just där och då får man nog vänja sig vid att gemene man inte lägger två kvällar veckan och flera hundralappar varje gång för att se lagen slåss om poäng i en lång grundserie.
Jag har ingen lösning på vad som krävs för att vända trenden. Däremot har jag full förståelse för att folk håller i pengarna, väntar till slutspelet för att då vara på plats.
Jag själv, precis som många andra, längtar till att känna den där speciella slutspelspulsen.