I sjätte matchen kom första segern och efter 1–0 i bottenmötet (!) finns säkert en och annan som kan få för sig att faran nu är över för Linköping FC.
Det skulle jag inte säga.
Alls.
En seger kan göra mycket för ett sargat självförtroende och fortfarande är det mycket som måste bli mycket bättre.
Lättnad var ordet som bäst beskrev känsloläget efteråt. Efter haveriet i början – med ett i och för sig tufft spelprogram, men ändå – känns det redan långt till toppen, men med tanke på den senaste tidens mörker skulle jag vilja påstå att det här kan visa sig bli säsongens viktigaste triumf. Strunt samma hur det såg ut. Det var segern och poängen som betydde något.
Inget annat.
Med växande oro krävs inga högskolekunskaper i psykologi för att fundera över hur många tunga smällar till som LFC orkat stå pall för. Inte en seger på två månader och ett antal svaga insatser har tagit hårt mentalt. Det är inte alls märkligt. Det är bara naturligt.
Fortfarande är det svårt att se vad planen är. Vem som har nyckeln att låsa upp knutarna. Hur ska offensiva stjärnor som Cathinka Tandberg och Cornelia Kapocs komma mer med i spelet och ges chansen att göra skillnad?
Duon gjorde 37 mål tillsammans i fjol – men har inte gjort ett enda så här långt.
Inte ett enda.
Där måste hittas en lösning fortare än kvickt.
Nu väntar närmast Djurgården, Norrköping, Trelleborg, Piteå, Örebro, Kristianstad och Växjö.
Sju matcher – varav fyra på hemmaplan – som faktiskt kan vinnas allihop. Då gäller att göra det också. Igen och igen och igen.
Då ska jag också skriva att faran är över.