En knapp månad till EM-premiären mot Tyskland. Använd den tiden väl, Pia Sundhage. Då kan det här bli en lycklig sista resa med Blågult. Tack vare en gynnsam lottning – och att de flesta andra lagen inte blivit så mycket bättre.
Om Sverige blivit det?
Nja.
Tveksamt.
Det missas sällan ett tillfälle att påtala att damfotbollen har växt och blivit bredare på toppen. Så är det. Tveklöst. Många nationer som tidigare var betydligt sämre har blivit betydligt bättre. Men det vete sjutton om det blivit så mycket spetsigare. Totalt var fotbollen i OS i fjol inte så mycket att minnas, mer än möjligen för en större taktisk medvetenhet.
Nu väntar till att börja med möte med Tyskland och det finns säkert en och annan som suckat både ”schade” och ”noch ein mal” över det. Gör inte det. I själva verket är det faktiskt tvärtom.
Övriga lag i gruppen är svaga Ryssland och Italien och tar sig inte Sverige till kvartsfinal ska jag. . . nej, det ska jag inte. Men avancemang blir det och då kan vi inte ställas mot Tyskland förrän i en eventuell final. Och kommer Sverige tvåa i sin grupp och Frankrike vinner sin – då kan det om jag fattat rätt inte heller bli franskt motstånd förrän i slutmatchen i Enschede 6 augusti.
Så det finns verkligen en jättechans att ta sig dit.
Fast då krävs, efter OS-vändningen med defensiven i centrum, förstås en vässad offensiv och förbättrat målskytte. Jag är inte så säker på att idéerna och kreativiteten finns där, men nu har Pia Sundhage gjort sitt val och då är det hennes skyldighet att få fram det med de spelare hon valt att satsa på. När truppen samlas i Göteborg i början av juli gäller det att trycka på rätt knappar och att använda tiden sällsynt väl.
De senaste två landskamperna, mot USA (0–1) och Skottland (1–0), gav en del besked, men visade mer än något annat att effektiviteten måste upp för att det ska sluta lyckligt. Är det något som Sundhages landslag inte varit något vidare på så är det att styra och etablera spel mot jämngoda eller sämre nationer. På nederländska arenor kan det inte parkeras en buss utanför eget straffområde och hoppas på att Hedvig Lindahl ska rädda straffar och att Lisa Dahlqvist till slut ska avgöra.
På sitt sätt är det den stora utmaningen.
När förbundskaptenen delade ut sina EM-biljetter var det ungefär lika skrällfritt som ett avsnitt av "Helgmålsbön" i tv. Sundhage & Co har sina favoriter och har det inte överraskats tidigare är det så klart inte läge att börja med det nu. Trots många samlingar har inte många nya getts chansen och, ännu mindre, förtroende. Startelvan i EM var i princip klar redan i vintras.
Som vanligt kan man tycka att den eller den spelaren borde ha varit med, men allra oftast handlar det om spelare i marginalen som ändå inte får spela. Så det här är i stort sett det bästa vi har.
Och allt annat än minst semifinal är faktiskt underkänt.
Tre LFC-spelare kom med. Som väntat. Det borde ha varit två till. Men det vågar inte chansas på att Lina Hurtig ska bli frisk från sina fotbekymmer och om Marija Banusic inte ville eller inte fick vara med är nog en definitionsfråga.
Jag kan delvis köpa förklaringen att du måste vara beredd att spela på olika platser. Å andra sidan: ska Banusic vara med ska hon spela forward. Annars finns det andra som är bättre.