LÄS MER: BETYGEN: Så bra var de mot Brynäs
Det är så jämnt i SHL att du i ena stunden är topp tre och i nästa stund inte ens har en plats för att få spela play in. Svackorna får inte bli för djupa för då åker du raka vägen ner till ingenmansland. Det räcker med att LHC förlorar två matcher samtidigt som fel lag vinner två så är laget nere på en elfteplats.
Därför gjorde det extra ont i magen att se den första perioden i Gavlerinken arena.
Ett skade- och avstängningsdrabbat LHC var oorganiserat och osynkat, vilket i och för sig är förståeligt. Sanningen är att med sju man borta är inte LHC ett topplag..
Det kom dock ut något positivt av denna röra.
Konstellationen med Olle Lycksell, Filip Karlsson och Johan Södergran hittade snabbt en bra kemi i offensiven. Om jag ska vara ärlig tycker jag att Lycksell inte har blivit matchad rätt den här säsongen för att man ska få ut den maximala kapaciteten av honom. Han har inte fått den rollen som passar hans styrkor bäst utan har snarare fått anpassa sitt spel efter andra som är högre upp i hierarkin.
Visst, han har haft en dipp efter förra årets succé då han klev upp från juniorsidan, vilket är naturligt. Men han har också allt som oftast fått ta en centerposition där han inte får göra det han är bäst på fullt ut. Han gjorde det bra som center under tiden som ”ungdomskedjan” fanns i början av säsongen, men efter det har han inte hittat rätt. Det är på en vinge han ska och borde vara.
Med sin lekkamrat Johan Södergran – som han redan har kemi med sedan J20-tiden – och den stabile och passningsskicklige Filip Karlsson som center såg han trygg ut i sitt spel. Det är något jag skulle vilja se mer av.
Problemet är att när väl spelare är tillbaka på sina ordinarie platser kommer förmodligen inte trion vara intakt. Många faktorer måste fungera och då är det nog tyvärr Lycksell som hamnar i kläm på nytt.