Jag ska ärligt erkänna att jag första gången jag hörde talas om att LHC värvar Emil Sylvegård tänkte att. . . jaha? Varför det? Men så funderade jag ett varv till, det är ofta bra att göra det, och kom fram till att det faktiskt känns som en rätt spännande värvning.
Det tycker jag fortfarande.
Nej, Emil Sylvegård kommer inte att göra en massa poäng och vara i topp i skytteligan som förhoppningen är med Olimbbröderna, men man kan som bekant göra mycket nytta ändå. Ett lag med elva Zlatan vinner inget. Anfallaren är stor och stark, har blivit allt bättre i Luleå, är i bra och utvecklingsbar ålder (23), kan bana väg för andra och inte minst: kan vara rätt skönt småelak och kaxig på isen – utan att för den skull ha klippkort till utvisningsbåset.
LHC har i stort sett saknat den typen under rätt många år.
Förstår att det av många kan uppfattas som barnsligt, men erkänner att jag själv är rätt svag för det här med trashtalkets ädla konst när adrenalinet sprutar och viktiga poäng står på spel.
Nu är Emil Sylvegård tänkt som en av ersättarna för Nichlas Hardt, som flyttar till Malmö där pappa Sylvegård (Patrik) är boss, och Nick Sörensen, som ska till Anaheim för att slå sig in i NHL. Skåningen växte ut till publikfavorit under åren i Norrbotten och något säger mig att han kan göra det i Östergötland också.