Det känns som att jag fastnat i en loop, en vinkelvolt, en LHC-déjà vu. Tillbaka på färjan hem från Gotland. Tillbaka i jobbet att rapportera om en LHC-förlust och tillbaka i känslan att det här också är året – som borde ha varit året LHC går till slutspel, men till slut inte gör det.
Jag hoppas att någon eller något tar mig ur den här känslan illa kvickt.
LHC inledde matchen mot Oskarshamn övertygande, men när motståndarna efter flera kvitteringar själva gick upp i ledning så var LHC aldrig nära att vända tillbaka. Inför tredje perioden tvingades också årets stjärnvärvning Remi Elie att stanna kvar i omklädningsrummet.
Illusionen om en säsong där man har "tur" med skadorna är redan bruten efter Oscar Fantenbergs operation av tummen och Remi Elies stundande undersökning av benet. Troligtvis inga skador som kräver någon jättelång rehab, men som ändå håller i alla fall kaptenen borta från spel i några veckor. Det klara beskedet om Elie kommer efter att han undersökts vidare. Under en lång säsong kommer spelare bli skadade och då gäller det att vara ett lag som vinner matcher ändå. Jag inser att jag till och med spyr ur mig samma klyschor som inför förra säsongen.
Kanske känns det som en déjà vu också för att det är i stort sett samma lag som förra året. I stort sett samma lag som inte räckte till en topp 10-placering. Jag är ändå övertygad om betydelsen av kontinuitet i en grupp och gillar att det ska finnas en kollektiv revanschlusta efter förra säsongen.
Innan och under resan till Gotland har jag inte hört ett ont ord, istället hyllning efter hyllning av nya klubbdirektören Carl-Johan Stålhammar. "Årets företagsledare" på ön fyra år i rad talar sitt tydliga språk och med alla lovord, första intrycket från när han gästade vår podd "På andra sidan ån" under lägret, känns Stålhammar som en perfekt rekrytering. Årets värvning kanske inte är en spelare i år.
Fallhöjden är hög, men Stålhammar signalerar inte direkt någon höjdrädsla. Raka motsatsen. Arrangemanget runt matcherna ska utvecklas och bli modernt igen, vilket det var länge sedan det var.
Kanske kan det vara han som tar mig ur min LHC-déjà vu. Kanske bryts mönstret redan på onsdag med en övertygande försäsongsseger mot Växjö. Kanske blir det båda, eller kanske ingetdera. På färjan hem känns fortfarande allt som det brukar.