Det är otäckt nära nu. Otäckt nära semester i stället för fortsatt hårt arbete med guld i sikte. Otäckt nära ett misslyckande.
Det var en grym förlust i Gävle och det är i sådana här lägen som alla med LHC-sympatier ska påminnas om det som faktiskt hänt i några tidigare slutspelsserier.
När 1–3 efter fyra matcher blivit 4–3 efter sju.
Så det går.
Men inte så ofta.
Om det går mot Brynäs?
Nja, klart tveksamt när det skiljer så lite mellan lagen, även om fredagsinsatsen lovade mer och var värd ett bättre öde efter en tapper insats. Det krävs ingen djupare hockeymässig analys för att förstå att det här kunde ha slutat hur som helst. Men Simon Bertilssons avgörande mål i slutet av femte perioden måste ha smärtat något enormt.
Som ett stenhårt slag rakt i solar plexus.
Jag har skrivit det tidigare och det är väldigt tydligt att det är två sällsynt jämna lag som gör upp. Efter 52 spelade omgångar, och 156 poäng att spela om, skiljde det – tre.
Det säger det mesta.
Nu finns dock inte längre något att be för, inga bakdörrar att använda sig av och kan det bli seger på söndag finns så klart möjligheten kvar. Men efter fredagsdramat står tabellfyran onekligen inför en sällsynt brant uppförsbacke.
LHC är både skakat och stört och hela säsongen hänger på en mycket skör tråd. Ingen skulle bli mer imponerad än jag om det blev en vändning.
Ken Andre Olimbs sena mål i onsdags kunde möjligen ha vänt den här matchserien 180 grader, men nu skaffade sig Brynäs matchboll och i tider när inte bara Leif Boork pratar om momentum har LHC att slåss mot både resultatmässigt och mentalt underläge. Brynäs har ännu inte stuckit kniven i en sargad motståndare, men Bertilssons fullträff gjorde ont och nu har klassikern tre chanser att ta död på LHC:s energi att överleva.
Små saker får stor betydelse i ett slutspel och ni förstår själva skillnaden mellan 1–3 och 2–2 inför match fem i Linköping på söndag. Sedan är det naturligtvis så att det ännu mer i ett slutspel handlar om att ta det match för match.
Det går inte att vinna match sex och sju innan match fem är spelad.
Lätt att säga, svårare att tänka.
Tror jag.
LHC spelade betydligt enklare än tidigare. Fastnade inte lika ofta. Lyfte undan. Båda lagen spelade bra försvar, höll mestadels motståndarna på utsidan och i två perioder var det tämligen ont om möjligheter. I den tredje drevs tempot upp ytterligare och då öppnade det upp sig med diverse lägen åt båda håll.
Det kändes lång väg att första målet skulle bli viktigt och eftersom det nu kom först i förlängningen blev det förstås också avgörande. LHC spelade tajtare än jag sett på hela säsongen och delvis gick det ut över offensiven.
Men jag gillade verkligen matchen.
Skön puls, bra fart, mycket på spel och uppoffrande från båda håll. Två lag som tävlade i varenda situation på isen. Och skön spänning fullständig omöjlig att inte tycka om.
Niklas Persson spelade massor och gjorde det hur bra som helst. Gammal man gör så gott han kan och kaptenen ledde verkligen laget både framåt och bakåt. Med sådana här insatser blir det svårt att inte ge honom kontrakt ett år till.
Bäst i laget tillsammans med superstabile Eddie Larsson och iskalle Marcus Högberg i målet.
Problemet?
LHC-bekantingen David Rautio var lika vass på andra sidan - och är nu uppe på nästan 97 (!) i räddningsprocent.
Sanslöst.