Det var upplagt för ytterligare en jämn, spännande och dramatisk SM-final mellan Luleå och LHC. Så blev det inte alls.
0–1 och 0–1 i de två första finalerna, med ett sent segermål i båda.
Det var mycket som talade för att det skulle bli likadant nu.
Så blåsta vi blev.
För LHC hade glömt att tanka, gick totalt på tomgång och hade ingen kraft kvar när Luleås spelare från första tekning svärmade runt LHC:s mål som envisa sommarmyggor i Norrland på sommaren.
Efter 14 minuter var det 3–0 till hemmalaget och 15–3 (!) i skott.
Då förstår ni.
Det hjälpte inte att LHC reducerade till 3–1, för direkt i mellanakten snurrade Luleå på samma sätt mot trötta LHC-spelare och avgjorde matchen.
Att Luleå till slut vinner guldet är liksom helt enligt planerna. I den här sista matchen var man en klass bättre. På många positioner.
LHC:s chans hade varit att vinna hemmamatchen i onsdags, men oförmåga att göra mål då blev lagets fall.
Och ska sanningen fram hade inte LHC varit så nära ett guld trots allt, om det inte var för en speciell spelare i LHC.
Målvakten Florence Schelling.
I de två första matcherna, framförallt den andra, var hon hårt ansatt från första tekning och fick skott på skott emot sig. Medan utespelarna agerade stillastående och hårt pressade av rusiga hemmaspelare så stod hon där längst bak.
Hur lugn som helst.
Men när det skulle avgöras blev även hon mänsklig och då föll LHC.
Och kanske är det bra att Luleå faktiskt vann guldet i år. Klubbens tydliga damsatsning bör välkomnas av alla. Att det nu ger resultat betyder att andra föreningar tvingas ta efter för att hänga med när Luleå tagit över tronen i SDHL.
Det är alla spelare i ligan värda.