När avslöjandet kom om att sex allsvenska klubbar kräver mer pengar och en lättare väg till SHL tog jag det lugnt. Det hade annars varit lätt att skriva att SHL-klubbarna är giriga och naturligtvis måste dela med sig till sina allsvenska kollegor eller ställa frågan varför inte hela näst högsta serien skrivit under det aktuella brevet.
Men jag skrev inget.
Då.
Tänkte en gång till – och kom fram till ett förslag på nytt upplägg för SHL som faktiskt skulle gå att genomföra.
Låt oss återkomma det.
Men först: jag kommer aldrig förstå varför SHL får så mycket skit för att ha skrivit ett sanslöst bra tv-avtal. Det borde vara tvärtom. Det är bara att säga grattis. En gång för alla: i grunden är inte problemet att LHC & Co drar in för mycket pengar. Problemet är att allsvenskan, allt för ofta insvept i en inte särskilt tilltalande offerkofta, drar in för lite.
Det är lätt att kasta skit på SHL och inte minst föder de lukrativa sponsoravtalen uppenbarligen avundsjuka. Ligan gör mycket som är bra, men behöver bli bättre på att öka intresset och hitta nycklarna till vad som verkligen lockar den vanliga åskådaren.
Med ojämna mellanrum är kritiken rättmätig, men att delar av tv-pengarna ska skickas vidare till allsvenskan? Nja, tveksamt. Då blir jag mer bekymrad när jag läser att 256 spelare för något år sedan gick från division 1 till SHL och allsvenskan – och utbildningsersättningen i snitt landade på 3 500 kronor per spelare.
Det är för dåligt.
Det är inte att ta ansvar.
Det är inte heller att ta ansvar att som SHL vid tidigare förbättrade tv-avtal lägga i stort sett varenda krona på en kapprustning på spelare med allt vad det innebär av skenande löner och ytterligare ökade kostnader.
Jag hoppas att det lärts av misstagen och att det nu i betydligt högre grad satsas på att utveckla och förbättra verksamheten. En verksamhet där det just nu krävs att du spelar in i april för att få till sunda finanser och där den näst högsta serien är en förlustaffär där många klubbar tycks tävla i ekonomisk aningslöshet är inte särskilt välmående.
Jag vet att alltid lika kloke Sanny Lindström varit inne på det flera gånger och jag håller med. Är det något som behöver ses över, och där det är SHL:s skyldighet att göra en insats, så är det utbildningsbidragen till de klubbar som fostrar och utbildar spelare.
Ska ligan dela med sig ska det göras till hela hockey-Sverige. Fostrar Mjölby en spelare som når hela vägen till LHC och Saab arena ska de ha en bra slant för det. Av flera olika anledningar ligger det även i SHL:s intresse, eller borde i alla fall göra, att bredden står stark även bakom högsta serien.
Ett delvis nytt serieupplägg löser naturligtvis inte de bekymmer som råder. Det finns för- och nackdelar med allt, men utrymme finns för förbättringar, så:
Sexton lag i högsta serien. Indelade i fyra grupper med så mycket geografisk närhet som möjligt för att få fler rivalmöten. Sex matcher mot lagen i varje grupp, tre matcher mot övriga tolv lag. Ger totalt 54 matcher. Åtta bästa lagen till slutspel. De två sämsta kvalar mot de två bästa i allsvenskan.
Vad tror ni om det, gott folk?
LHC-insatsen mot Mora?
Tja, tre viktiga poäng, mål av Mathis Olimb och hållen nolla av Jacob Johansson.
Resten glömmer vi.
Det blir så många hårda ord annars.
Inte ens Dan Tangnes mamma kan ha tyckt att det här var bra.