Jag vet inte om det finns någon slags freudiansk förklaring, att jag själv aldrig blev någon stjärna i min så kallade fotbollskarriär – men jag har en sällsynt kärlek till spelare som alltid brinner. Som sällan får så mycket uppmärksamhet, men som alltid ger utrymme för dem med större talang och skicklighet.
Som Sebastian Karlsson.
Jag förstår att han år efter år är fansens favorit.
Det behöver inte alltid vara spektakulärt och spännande för att det ska vara bra. Det räcker långt med att slita livet ur sig, göra vad som krävs för att skydda det egna målet och med ojämna mellanrum även vara inblandad i farligheter framåt. Hur mycket spelare med den karaktären betyder syntes tydligast mot Brynäs i fredags.
När Karlsson inte var med.
Nu blev det till slut 5–2 mot Rögle och det kändes rätt att det var nyblivne tvåbarnspappan (grattis!) som fick avgöra och hyllas efteråt. Nyligen 30 år fyllda är han redan uppe i LHC-säsong nummer åtta.
Det känns nästan som att han tillhör ett utdöende släkte.
Det finns inte många sådana kvar – men de som ännu är det betyder så mycket. För sin karaktär och sitt sätt att vara. På isen, men nästan ännu mer i båset och i omklädningsrummet.
Det är möjligt att jag är för mycket av Mr Bister nu, men annars kommer jag inte ifrån känslan att LHC mest vann för att Rögle var dåligt. Det saknades fokus och inställning (spel också för den delen) från start och jag stod och funderade på någon tryckt på reprisknappen med slow motion. Har du en gång hamnat i bekvämlighetsfällan är det ofta ett helvete att sig ur och det tog tid innan LHC gjorde det.
Det blev bättre, det blev tre mål i tredje perioden, det blev tre poäng – men det blev aldrig särskilt bra.
Matchstraffet på Mathis Olimb? Tja, jag tror inte för ett ögonblick att det var ett medvetet fult tilltag, men lika sjutton hamnade klubban i ansiktet där den inte ska vara. Avstängning lär vänta.
Bäst utöver ovannämnde Karlsson: Marcus Högberg i målet. Och insatsen i fem minuters numerärt underläge i slutperioden.
Bara 4 698 åskådare på plats i Saab arena och det är onekligen en alarmerande och oroande utveckling. Publiken minskar kraftigt och det är inte bara en fråga för LHC. Det ser mer eller mindre likadant ut överallt. Det är ishockeyns problem, men lika mycket idrottens och det finns lika många förklaringar som antalet människor du frågar. Jag har gärna fel, att det med olika åtgärder verkligen går att vända trenden, men jag är skeptisk.
Man kan säga att det för hockeyklubbarna är ett nollsummespel, ekonomiskt till och med ännu bättre med tv-pengar in på kontot, men i slutänden är ändå risken uppenbar att SHL (och andra serier) står där som förlorare. Fortsätter intresset att minska dör stämningen och då vill till sist inte tv-bolag och företag heller vara med.
Låt oss återkomma till detta under morgondagen. Håll utkik och var med och tyck till på corren.se – vad behöver LHC göra för att få publiken tillbaka till Saab arena?